George Romeros klassiska undergångsepos ”Day of the Dead” (1985) ska nu åter stöpas om i ny tappning. Bakom detta projekt står producenterna Lati Grobman och Christa Cambell, samma två personer som även låg bakom den nyligen bio-visade ”Texas Chainsaw 3D” (2012).
Mario Bavas ”Lisa and the Devil” (1974) hade trots ett positivt mottagande svårt att få någon distribution utanför Italien. Men producenten Alfredo Leone tänkte inte förlora några pengar i första taget. Han satte därför åter Bava i arbete i ett försök att stöpa om filmen till något som mer liknade…
”She Killed in Ecstasy” är en underhållande laddning Jess Franco när han är som bäst.
I ”Strip Nude for Your Killer” har giallo-genrens konventioner kokats ner med till ett skelett som sedan beklätts med en naken kvinnokropp. Resultat är kanske snarare segt än spännande och sexigt, men naturligtvis är filmen också ett måste för den som gillar italio-trash.
Som lättsinnigt zombiesplatter så fungerar ”[REC]³ Génesis” dugligt då den både är rätt stiligt fotat och har några tillfredställande action- och splatterscener. Däremot tycker jag att filmen stilistiskt och tonmässigt är så pass annorlunda från de tidigare filmerna i serien att den lika gärna kunnat få ett eget namn. Varför…
Regissören Olivier Marchal behärskar absolut det här med stiligt foto och välkoreograferad brutal action.
”The Bay” är både genomtänkt, välavvägd och lyckas också vara riktigt tankeväckande i sin spjutvassa miljömedvetna samhällskritik.
Jag känner mig trots starka skådespelarinsatser med andra ord rejält otillfredsställd. För några år sedan hyllades Oren Moverman för antikrigsfilmen ”The Messenger”. Den gången var även jag rejält imponerad. Med ”Rampart” tog sig dock Moverman vatten över huvudet.
Betyget för vemodiga ”Small Town Murder Songs” är godkänt, men jag kan inte låta bli att undra varför Glass-Donnelly nöjer sig med endast en liten ballad när han lika gärna kunde ha komponerat en praktfylld fullängdare.
Gillar man skratta åt blodtörstiga inavlade dårar så får man en underhållande stund med Alex Chandons ”Inbred”, men mycket mer än så är det inte.