ATM (2012)

ATM
Skräck, USA, 2012
Distributör: Noble Entertainment
Regi: David Brook
Skådespelare: Brian Geraghty, Josh Peck, Alice Eve m.fl.
Finns på svensk DVD från 2012-08-29

— — —-

På ATMs dvd-fodral kan man läsa att filmen har samma manusförfattare som Buried (2010), en historia som faktiskt fungerade förvånansvärt bra trots att filmens enda skådespelare (Ryan Raynolds) ligger begravd i en låda rakt igenom hela filmen. Även i ATM har Chris Sparling knåpat ihop en historia som bottnar i den grundläggande skräcken av att vara instängd. Istället för en trälåda så är det däremot en bankomathytt som denna gång får tjäna som ”det klaustrofobiska utrymmet”. När ATMs regissör David Brook dessutom har tillgång till hela tre personer att hålla instängda så borde det ju bara kunna bli bättre, eller?

Hela historien börjar med en blöt företagsjulfest i kontorsmiljö. Kostymnissen David (Brian Geraghty) har under en längre tid haft en crush på söta kollegan Emily (Alice Eve), men inte vågat bjuda ut henne. När Davids bästa polare Corey (Josh Peck) berättar att Emily kommer sluta på kontoret efter julhelgen inser David att detta är hans sista chans att lägga in en stöt på den fagra damen. Sagt och gjort, efter lite flörtande och tramsande med en upphittad mössa så bestämmer sig de båda turrturr-duvorna för att avsluta festen hemma hos Emily. Stackas Corey känner sig dessvärre lite lämnad i sticket och övertalar David om att först skjutsa hem honom eftersom det trots allt är -25 (°C) ute. Inte nog med det, i bilen hem blir Corey fyllehungrig och börjar tjata om att ta ut pengar till nattmat. Men när gänget stannar vid ensligt belägen bankomathytt blir det dessvärre strul. Först fungerar inte Coreys bankomatkort. När David och Emily går in för att hjälpa honom upptäcker de plötsligt det ohyggliga – det står en man i huvförsedd vinterjacka och tittar på dem utanför hytten…

Filmens tre hjältar (Peck,Geraghty, och Eve)

Tycker du det här låter som ett smart och otäckt upplägg? I så fall kan jag försäkra dig om att det absolut inte stämmer. Innan de tre arbetskamraterna ens nått fram till bankomaten där filmen terror inleds så har det snubblats runt en hel del med bland logiska luckor och pinsamma manuslösningar. Jag menar, hur han man lyckas strula till det såhär förskräckligt när det egentligen bara handlar om att få in tre karaktärer i en inglasad hytt. Vad är det till exempel för fel på super-cockblockern Corey, varför tar han inte en taxi hem nu när polaren äntligen lyckas få sitt drömragg? Och varför ska han envisas med att ta ut pengar mitt i natten då han uppenbarligen har betalkort i plånboken? Och varför står David ut med hans tjat? Ja frågorna hopas och inte blir de färre när de tre nattsuddarna hamnar i bankomathytten. Det börjar med att de blir helt vettskrämda när de plötsligt inser att en kille i vinterjacka med huva står och glor på dem. Varför då egentligen? Förvisso slår vinterjackskillen ihjäl en hundrastande gubbstrutt efter en stund, men då har de tre pajasarna i bankomathytten redan varit helt vättskrämda en bra stund. varför går de helt enkelt inte bara ut och nitar killen, de är ju för sjutton tre mot en?

Och såhär fortsätter det. Speciellt filmens två manliga huvudkaraktärer verkar göra allt för att bräcka varandra i helvärdelösa idéer och utpräglad feghet. Snart framstår pilska tonåringar i 80-tals slashers som rena genierna i jämförelse. Allt detta samtidigt som killen i vinterjackan knallar utanför och egentligen inte heller gör något speciellt strukturerat. Han mekar lite bakom automaten och kommer springande när kontors-lallarna minst anar det, men annars är han slående passiv och inte det minsta otäck. Den här typen av stalker-terror kräver naturligtvis en ”smart” tvist på slutet, och när den presenteras så känns det som om jag dör en smula inombords åt dess poänglösa ofullständighet.

Cockblockern och fegisen Corey (Peck)

Kanske är det jag som missuppfattat allt. Kanske fick de tre figurerna i glashytten i sig LSD på julfesten och jag missade det, vilket kanske skulle kunna förklara deras genomgående vansinniga beteende. Eller rör det sig egentligen om väldigt högtravande hat mot kapitalism som yttrar sig i att kostymklädda kostymnissar fördummas i sin jakt på pengar. Det finns faktiskt en liten hint i filmens början där en kund visar sitt missnöja gällande hur hans pensionspengar har spekulerats bort. Men om Chris Sparlings manus en gång var smart och väskrivet så finns det tyvärr inte många spår kvar av detta. Istället blir det bara massa gapande och omotiverat hjärndöda idéer från några av de största mesar jag någonsin sett på film.

Brian Geraghty (The Hurt Locker), Josh Peck (The Wackness) och Alice Eve (Crossing Over, Entourage) är tre ganska intressanta skådespelare, men deras samlade talang är tyvärr inte i närheten stor nog att rädda ATM. Långfilmsdebuterande David Brook lyckas få filmens 86 minuter att kännas nära på oändliga. När dessutom fotot är grådassigt och stelt och otäcka effekter lyser rejält med sin frånvaro finns det inte mycket behållningen kvar med denna smörja. Tro mig, bottennappet ATM klarar du dig bäst utan.

Betyg: 2,5 av 10

— — —

Kristoffer Pettersson; FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*