När jag läste någonstans att det skulle komma en film som hette MadS fick jag för mig att det handlade om någon form av trulig dansk komedi. Så är det emellertid inte. MadS är en fransk outbreak/zombie-skräckfilm regisserad av David Moreau.
Wolf Man är en oerhört stämningsfull och vackert fotograferad rysare. Ett jordnära porträtt av när de vardagliga bekymmer som kan uppenbara sig i det moderna familjelivet möter de hotfulla krafter som gömmer sig både i skogens mörker och i det mänskliga psyket.
Det första numret av den skräcklitterära tidskriften Makaber ger blodad tand. Ett projekt som i sin entusiasm för det otäcka känns genomarbetat.
Det är alltid lika trevligt när ens (höga) förväntningar infrias. Robert Eggers har med sin Nosferatu skapat en film som har nog med tänder och klor för att göra sig förtjänt av namnet.
Sankta Lucia är i det stora hela en rätt lyckad slasherfilm. Den har den ytterst goda smaken att nöja sig med att vara 72 minuter lång, använder praktiska effekter och lägger inte för mycket fokus på onödigheter.
Invasiva arter är en mycket lyckad skräckroman som blir otäck just för sitt sätt att låta det fina, här ett semesterparadis, möta det monstruösa. På det drivs berättelsen framåt av att den har personer vars öde man engagerar sig i och oroar sig för. Beskrivningarna av insekter som tränger sig…
Terrifier 3 är både välgjord och rolig, och en del gorescener framkallar obehag även hos FromBeyonds recensent. Har Damien Leone äntligen lyckats?
Känslan jag lämnas med efter Förbjuden graviditet är att jag vill ha mer. Det är som ett naggande gott smakprov av något större som metodiskt byggs upp, berättelse för berättelse.
Det finns en skylt man passerar när man rullar ut från stan på vilket det står: ”Du lämnar nu Jerusalem’s Lot. En trevlig liten stad. Välkommen åter!” För min del räcker det med ett besök.
Boken är ett försök att skriva om den svenska filmhistoriografin, och det på ganska goda grunder. De mindre distributörerna stod för halva utbudet, men saknas i filmhistorien.