La Casa Muda, aka The Silent House (2010)
Skräck, 2010, Uruguay
Distributör: Atlantic
Regi: Gustavo Hernández
Längd: 82 min
Finns ute från 2011-02-02 på svensk DVD och Bluray
Silent House (2011)
Skräck, 2011, USA
Distributör: Scanbox
Regi: Chris Kentis & Laura Lau
Längd: 85 min
Finns ute från 2012-07-25 på svensk DVD och Bluray
— — —
Remakes! Idag lika vanligt som akne i tonåren. Ofta är det också jänkarna som gräver fram en halvt bortglömd rulle, eller helt enkelt återinspelar något från Asien eller Europa. Naturligtvis innebär detta snabba pengar då filmen redan uppenbarligen fungerat kommersiellt och varför inte pressa ur lite mer pengar ur en gammal eller utländsk kassakalv? Eftersom filmen redan existerar så finns ju också möjligheten att se vad som faktiskt fungerade bra och vad man kan förbättra. Har man dessutom en betydligt högre budget än vad det första filmteamet kom över så skadar det naturligtvis inte heller. I sann amerikansk anda kan man ju tillrättalägga det hela något, samt fläska på rejält med CGI-effekter och succén är ett faktum, åtminstone på hemmaplan.
I ärlighetens namn så behöver denna återvinning av äldre titlar inte alltid vara av ondo. Jag tycker exempelvis att Gore Verbinskis The Ring (2002) faktiskt är strået vassare än Hideo Nakatas Ringu (1998), men allt för ofta blir det total katastrof. Som tillexempel Takashi Miikes obehagliga Chakushin Ari (2003) som i amerikansk regi av Eric Valette blev det totala tramsfiaskot One Missed Call (2008). Men J-horror har ju som bekant svalnat på senare år. Istället så blickas det på andra länders succéer, i detta fall Uruguay.
När Gustavo Hernández La Casa Muda (engelsk titel The Silent House) kom 2010 fick den en hel del uppmärksamhet. Förmodligen delvis för att den kom från Uruguay, men även för att den utspelade sig i ”realtime” – det vill säga att filmen ser ut som en enda lång tagning – lite som Alfred Hitchcocks The Rope (1948) med andra ord. Vissa hyllade filmen skyhögt och även jag tyckte filmen hade stor potential med klart ruggig spökhus/terrorkänsla. Tyvärr anser jag också att filmen inte levererade fullt då den trots sin magra speltid också blev märklig seg och långdraget. Hur som helst hade La Casa Mudas potential uppmärksammats av de amerikanska intressenterna Chris Kentis and Laura Lau (duon bakom Open Water från 2003) som sparkade igång en amerikansk nyinspelning av filmen under namnet Silent House. Under en intervju under 2011 års Sundance Film Festival, där duons film också premiärvisades, berättade Lau att det faktiskt inte rörde sig om en klassisk adaption av La Casa Mudas manus. Lau hade valt att endast se filmen ett par gånger och sedan skrivit remakens manus efter vad han känt att han upplevt när han såg filmen. Ett tillvägagångssätt som skiljer sig markant från när Valette gjorde sin amerikanska version av One Missed Call. Jag hittar förvisso ingen helt tillförlitlig källa till detta. Men ryktena säger att Valetta inte ens ville se originalet, och dessutom rådde filmens skådespelare att inte se den heller. Kanske är detta en av orsakerna till att filmen blev ett sådant lågvattenmärke inom de amerikanske J-horror återinspelningarna. Frågan kvarstår dock – skulle Kentis och Lau lyckas bättre med Silent House?
Utförandet och grundhistorien är naturligtvis väldigt snarlikt. Även denna gång så ser filmen ut som en enda lång handkamera-tagning, även om detta naturligtvis inte är sanningsenligt. Den där idag så populära känslan av ”hittad film” finns alltså där, och ska sanning fram så är nog hemligheten att det är jäkligt billigt att filma på detta sätt. Till både originalet och den amerikanska remakens försvar bör också sägas att båda filmernas tagningar är skickligt planerade och det är mycket svårt att med blotta ögat se när det finns ett klipp. Real Time-handkameraupplägget fungerar helt enkelt ypperligt och ger en otäckt effektiv känsla av närvaro och realism. Detta tycker jag också gäller båda filmerna.
Men vad är det då som skiljer de båda filmerna åt? En stark ingrediens som originalet inte var välsignad med är lillasystern till Mary-Kate och Ashley Olsen (Huset fullt) i huvudrollen. Elizabeth ”Lizzie” Olsen, född 1989, är en mycket lovande ung skådespelerska som direkt engagerar med en charmig ”Girl Next Door”-karisma och övertygande närvaro. I den amerikanska remaken spelar hon Sarah, vars far (Adam Trese) och farbror (Eric Sheffer Stevens) är mitt inne i renovationerna av ett gammalt hus tillhörande familjen dit Sarah kommer för att hälsa på. Kort efter att hon anlänt dyker också en annan ung tjej upp som presenterar sig som Sophia (Julia Taylor Ross). Sophia påstår sig ha lekt med Sarah när de var små, något som Sarah tycker är lite är konstigt då hon inte har det minsta tillstymmelse till minne av henne. Snart inser Sarah att allt inte är som det ska i det gamla huset. Någon överfaller hennes far och instängd bland byggställningar och gammal bråte är det någon, eller något, som fått upp kornet på henne.
Något som Lau och Kentis har ändrat på är att Silent House inte är lika subtilt ogreppbar som originalet. Saker som ursprungligen insinuerades förklaras här ordentligt. Flickan som dyker upp och pratar om Sarahs barndom existerar endast i remaken och filmernas ”tvist” framträder både tidigare och tydligare i den nya versionen. Detta kan naturligtvis ses som lite av ett minus, men jag kan heller inte skaka av mig känslan att detta mer fokuserade upplägg faktiskt resulterar i en betydligt starkare helhet. Även det tekniska utförandet är starkare i den nya versionen. Originalet byggde nästan helt på ett jämngrått foto där hjältinnan med hjälp av en ensam ljuskälla letar sig fram i mörkret. Otäkt förvisso, och när något oväntat plötsligt dök upp i ljuset är det svårt att inte hoppa till vare sig man var beredd eller inte. Den nya versionen är istället betydligt mer fylld med nyanser och det är inte lika mycket pang på rödbetan. En otäck känsla kryper sig sakta på och ren terror bryts effektivt med en falsk känsla av trygget och lugn, som sedan snart naturligtvis brutalt krossas. Det är svårt att peka på specifika scener utan att spoilera filmen, men det finns exempelvis ett tillfälle där Sarah tror sig ha undkommit terrorhuset som är jäkligt effektiv i den nya versionen. Sen är det dilemmat med originalets skitiga känsla. Det går inte att komma ifrån att den amerikanske versionen faktiskt känns något mer polerad och kanske ibland är något för ”snygg” för sitt eget bästa. Detta är naturligtvis något som är både vanligt och återkommande i moderna amerikanska skräckfilms-remakes. Konstigt vore det väl annars i ett land som verkar vara närmast besatt av ”yta”.
Hur som helst. Kentis och Lau insåg säkert La Casa Mudas potential när de först såg den, men de såg även dess tillkortakommanden. Trots att skräckfilmspuritaner förmodligen kommer att vilja koka mig levande i olja så anser jag absolut att den amerikanska versionen är den starkaste av de båda filmerna. Den har tagit originalets taniga, men onekligen otäcka skelett, och gett det mer kött på benen. Även Elizabeth Olsen är en stor anledning till att remaken är mer intressant. Det här är en tjej som kommer gå mycket långt, det är jag helt säker på. Är du inte övertygad, eller vill se mer av denna unga dam, så se gärna Sean Durkins Martha Marcy May Marlene (2011) där hon är mycket bra. Ryktena säger också att Elizabeth Olsen tillsammans med Josh Brolin tydligen ska spela huvudrollerna i Spike Lees remake av Old Boy (2003). Att denna återinspelning skulle kunna bli bättre än Chan-wook Parks starka original är naturligtvis svårt att tro. Men man vet ju aldrig…
Betyg:
La Casa Muda (2010) 4 av 10
Silent House (2011) 6,5 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson; FromBeyond-redaktör