Meny Stäng

The Lodge (2019)

Titel: The Lodge
År: 2019
Land: USA
Genre: Drama/Skräck/Thriller
Distributör:
Regi: Severin Fiala & Veronika Franz
Medverkande: Riley Keough, Jaeden Martell, Lia McHugh, Richard Armitage m.fl
Längd: 108 minuter
Betyg: 8 av 10.


Jag har länge närt en dröm att ta mitt pick och pack för att flytta ut i skogen, så långt bort från folk och allmänheten som möjligt. Att bli någon slags Bertil Enstöring, fast med ett okej Internet så man beställa film och serier såklart. Men precis som med det mesta annat så kommer det ju alltid något och slänger en näve grus rakt i maskineriet för planerna. Inte sällan är det en film. För varje tanke på en resa till någon slags naturskön plats så kommer det en Cannibal Holocaust (R. Deodato 1980) eller en The Descent (N. Marshall 2005), och man tänker att det nog är bättre att stanna hemma. Men då kommer home invasion-filmerna smygande runt kröken med sina Kidnapped (M.A Vivas 2010) och Funny Games (M. Haneke 1997). Sedan har vi ju det här med att flytta ut i skogen eller bort från allmänheten. Många är filmerna som kommer med en varning mot att ens planera detta. The Lodge handlar inte om att fly allmänheten, men likväl om vad som kan hända när man blir fast långt ifrån den samma.

När Laura Hall (Alicia Silverstone) får veta att hennes make Richard (Richard Armitage) vill skilja sig för att kunna gifta sig med Grace (Riley Keough) så begår hon självmord. Samme Grace har överlevt sin tid hos en religiös sekt ledd av hennes far där medlemmarna tidigare begått självmord. Richard och Lauras barn Aiden (Jaeden Martell) och Mia (Lia McHugh) lider av moderns självmord, och en tid senare vill Richard försöka få dem och Grace att hitta fram till varandra så att giftermålet ska fungera så bra som möjligt. Planen är att de ska spendera julen tillsammans i familjens stuga. Väl i stugan så börjar det ske konstiga saker, som att saker försvinner och det verkar eka av ett förflutets röst mellan väggarna… och snön faller tungt på den enda vägen därifrån.

Aiden (Jaeden Martell) och Mia (Lia McHugh)
Aiden (Jaeden Martell) och Mia (Lia McHugh)

Premissen låter bekant, och visst finns det stunder i The Lodge som man känner igen från annat, men jag tycker ändå att det finns en frisk fläkt i den. Kanske främst för att den inte förlitar sig på enkla jump scares, utan är en slow burner hela vägen igenom. Den använder sig av ljud och kameran för att få oss som tittare att känna obehag och att det känns som om något är fel. Att färgpaletten är väldigt blek får ju mig att vilja göra en hjulning av glädje framför tv’n också. Det känns kallt där i snön, och de dova färgerna i huset och i naturen ihop med kamerans långsamma åkningar gör att det blir mer klaustrofobiskt, öde och känns avskalat på ett sätt som en starkare färgpalett inte hade förmedlat på samma sätt. Känns som det har börjat leta sig in mer och mer de senaste åren med att dra ner på de grälla färgerna, och jag är positiv till detta. Vem gillar inte en look som påminner om 70-talet?

En blek men tilltalande färgpalett
En blek men tilltalande färgpalett

I stora delar av The Lodge är det bara tre personer med, och det är ju en svår balansgång som man sett har rasa flera gånger. En mindre ensemble gör att felen och svajigt skådespeleri blir väldigt tydligt. Som tur är så har man i The Lodge med bra skådespelare att göra. Grace spelas av Riley Keough som vi sett ibland annat Mad Max: Fury Road (G. Miller 2015), The House That Jack Built (L. Von Trier 2018) och It Comes At Night (T. E Shults). Jaeden Martell känner vi ju igen ifrån IT (A. Muschietti 2017) bland annat, där han gjorde ett bra porträtt av den unge Bill Denbrough. Precis som i just IT så har The Lodge starten i en familjetragedi, och det har jag märkt att jag tycker kan fungera väldigt bra. Kanske det bästa exemplet på senare år är ju i Hereditary (A. Aster 2018). Det kräver ju extra av skådespelarna när det finns ett allvar i grunden, och det inte ”bara” ska vara en filmisk åktur för att underhålla. Det är scener i The Lodge som är jobbiga att se, och speciellt en scen med Lia McHugh tyckte jag kändes lite extra i magen. Det funkade väldigt bra i The Lodge med allvaret, och det gav mer tyngd till storyn som faktiskt hade kunnat bli en ganska alldaglig film man sett förr. Vill inte prata för mycket om storyns olika delar, men tycker det funkar filmen igenom. Blivit lite så att man sitter och bara väntar på att filmen ska ta en sväng av till något ställe dit den inte behöver gå, men The Lodge undviker det. Den har sina olika delar, men alla hör ihop och spelar med varandra.

Elvis Presleys barnbarn Riley Keough går med sina filmval från klarhet till klarhet
Elvis Presleys barnbarn Riley Keough går med sina filmval från klarhet till klarhet

The Lodge är ingen pang på skräckrulle, utan det är mer att den ska vara långsamt obehaglig och olustig. Ett drama med skräckelement låter så torrt, men det är nog det närmaste ändå.  Ljudet och utseendet på filmen funkar väldigt bra med det långsamma tempot, och att det känns som om alla medverkande också backat av några steg på hur de spelar sina roller, på ett positivt sätt. Det passar och känns aldrig krystat eller tråkigt. Hade trott jag skulle få se något annat när jag läst om filmen och sett trailern, men som tur var så blev jag överraskad. Det ligger ett allvar över filmen och en sorgsen stämning, men det som startat sorgen i filmen mjölkas inte så mycket och ligger mer i bakgrunden och skaver. Tycker också det är bra hur de lånat in element från Heaven’s Gate-sektens öde utan att det känns spekulativt eller övertydligt. Vet du något om dem ser du lånen, har du aldrig hört talats om dem stör det inte filmupplevelsen alls. Jag ser positivt på hur skräckfilmer och filmer som ligger i närheten av skräck har sett ut de senaste runt 10 åren, det ger hopp om att man kommer få se fler filmen av den kalibern. The Lodge är en bra film med en del krokar utan att slarva bort sig eller trycka för hårt på någon av delarna. Den ger ett lite malande obehag som jag inte riktigt kan förklara var det kommer ifrån, och jag är så glad att den inte hoppar med huvudet före in i någon slags urballning som så många andra filmer gjort innan (och troligen kommer att göra efter). Som slutkläm måste jag ju ge en stilpoäng åt att de i filmen, insnöade i en stuga mitt ute i ingenstans, sitter och tittar på världens bästa film, The Thing (J. Carpenter 1982).

Känns som att min dröm om ett liv med skogen som enda granne fått sig en liten törn ännu en gång dock, så tack för det Fiala och Franz.


Mikael Hammarberg 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *