Cannibal Holocaust (1980)

Cannibal Holocaust

Skräck/Exploitation, Italien, 1980

Regi: Ruggero Deodato

Manus: Gianfranco Clerici

Distributör: Njuta Films

Medverkande: Robert Kerman, Francesca Ciardi, Gabriel York m.fl.

Längd: 96 minuter

Finns på svensk DVD från 2006-01-08

— — —

Få kan väl ha undgått att det under de senaste åren gått en slags “trend” i skräckfilmsvärlden med filmer som på ett eller annat sätt framställs som dokumentära. Paranormal Activity (2009) och den spanska [REC] (2007) är kanske de två främsta exemplen på dessa, men det finns en uppsjö filmer som också kan kategoriseras in i denna våg. Detta är dock inget nytt sätt att göra film på, även om det kanske aldrig slagit lika stort som det gjort nu. Går man bak lite mer än tio år hittar man den moderna klassikern Blair Witch Project (1999), som när den kom skrämde vettet ur många, inklusive mig. Den var dock inte heller först, och jag vill därför prata om filmen som många hävdat, även regissören själv, har inspirerat Blair Witch Project, nämligen den vida och ofta omtalade Cannibal Holocaust (1980).

Egentligen finns det kanske inte så mycket nytt att säga om den här filmen som inte redan sagts. Ordet omtalad och kontroversiell får verkligen betydelse i ordens rätta bemärkelser här, vilket med tanke på filmens innehåll inte är värst konstigt. Regissören Ruggero Deodato ställdes till och med inför rätta för att ha dödat sina skådespelare och filmat det, vilket blev problematiskt för honom, då han fått skådisarna att gå med på att “försvinna” i ett år efter filmen var färdig, i syfte att göra det hela mer autentiskt. Dock klarade sig Deodato undan de värsta anklagelserna, filmen fick istället böta för att ha visat riktigt djurvåld. Enbart de händelser som kretsar kring filmen är nog för att göra den omtalad, men filmen i sig är minst lika uppseendeväckande den.

Robert Kerman spelar professor Harold Monroe, som ger sig ut i amazonens djungler för att hitta ett försvunnet dokumentärteam. Han lyckas efter ett intensivt sökande hitta filmrullarna som dokumentärteamet fått ihop, och beger sig tillbaka till New York, där han upptäcker att dokumentärteamet betett sig som riktiga svin mot urinvånarna, och han börjar inse att de riktiga vildarna kanske inte befinner sig i djungeln, utan att det är människor i den så kallade civilisationen, i städer, som är de riktiga vildarna.

Det är svårt att se Cannibal Holocaust utan att tänka på dess mer kontroversiella och stötande innehåll, då det exponeras väldigt tydligt framför åskådarens ögon. Det är en väldigt våldsam film, och då syftar jag inte bara på det autentiska djurvåldet som i en scen når riktigt grisiga höjder, utan våldet i allmänhet är väldigt grovt och rått, vilket förstärks av att specialeffektsteamet gjort ett fantastiskt jobb med alla gorescener, och lyckas fått det att, åtminstone i mina ögon, se äkta ut. Filmen bjuder på en mängd upprörande scener, där våldtäkter och kannnibalism blir en naturlig del av filmens händelseförlopp. Men, därmed inte sagt att Cannibal Holocaust vill gotta sig i hemskheter, för så tycker jag ändå inte riktigt att det är. Man kan tycka vad man vill om att det är djur som dör på riktigt i filmen, för mig personligen känns det som ett onödigt inslag i filmen, men det gör den för den skulll inte till en dålig film. Våldet i filmen känns befogat, eftersom det ligger helt i linje med hur filmens intrig fortlöper, där hemskheterna trappas upp gradvis och når kulmen i slutet av filmen, och på så sätt blir det ett slags berättigande av de hemskheter filmen visar upp.

Cannibal Holocaust är dock inte enbart en otäck film om man ser till allt våld, utan den har också något som går bortom visuella effekter, som på något sätt berör mig som tittare och får mig att känna en stark känsla av obehag rent psykiskt inför vad som sker. Detta har i mångt och mycket att göra med Deodatos syfte med filmen, att ifrågasätta vår uppfattning om vad som är civilisation och vilka människor som är ociviliserade vildar. Filmens budskap var med största sannolikhet ännu starkare då den kom, men jag tycker definitivt att det håller än idag och ger filmen en stark kvalitetsstämpel som också får den att bli något mer än bara blodig underhållning. Dess delvis dokumentära stil, där det ibland är filmat på 16mm, ger filmen en skitigare och mer realistisk känsla, vilket jag tar för givet var ett medvetet drag och något som Deodato önskade.

Det här är en film som inte borde lämna någon oberörd, oavsett vad man tycker om filmens kvalitet. Den griper tag i tittaren med hjälp av extremt visuellt våld, som kombinerat med Riz Ortolanis stundtals, i kontexten obehagligt, harmoniska soundtrack väcker mer än bara obehag inför allt våld och allt blod. Den får även tittaren att känna ett psykiskt obehag och möjligen får den även åskådaren att ställa sig samma fråga som professor Monroe avslutar filmen med: “I wonder who the real cannibals are?”.

Betyg: 9 av 10

– – –

David Larsson: Frombeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*