Meny Stäng

Hereditary (2018)

Hereditary
Skräck, USA, 2018
Regi: Ari Aster
Medverkande: Toni Collette, Gabriel Byrne, Alex Wolff, Milly Shapiro mfl.
Längd: 127 minuter
Går på bio nu


Enda sedan trailern landade har jag gått och väntat på premiären för Hereditary. Nu var det äntligen dags att fly den vidriga värmen in i biomörkret och se om filmen levde upp till mina förhoppningar. Värmen stannade tyvärr kvar, då luftkonditioneringen i salongen var trasig, så det började inte så bra. Att sedan stadens allra sämsta biobesökare valt att se samma visning som mig gjorde inte saken bättre heller, och redan under reklamen kokade jag av ilska. Jag må låta som en elitist med detta, men må så vara, men kan du inget om film, inte har vett nog att stänga av telefonen under två timmar eller tvångsmässigt måste ropa ut ”skoj” saker när det blir läskigt för att inte tappa ansiktet inför tjejen du försöker impa på… stanna hemma då. Filmen kommer på DVD, bluray eller nedladdning snart. Dessutom, att högljutt klaga på filmen medan den rullar för du trott att den ska vara något annat… knip igen kakhålet eller stanna hemma. Kanske även att vi utan dessa hjärnspöken ska se filmen hemma så man slipper störande element.

Det är svårt att förklara vad Hereditary handlar om utan att spoila viktiga delar av handlingen, eller avslöja för mycket så jag kommer att hålla handlingen kort. I snabba ordalag handlar den om Annie Graham (Toni Collette) och hennes familj, med avstamp i begravningen för Annies mamma Ellen, en mamma som Annie hade ett väldigt ansträngt förhållande till och som var väldigt hemlighetsfull och speciell. Det som följer efter det är en familjs försök att hålla ihop, knyta an till varandra men samtidigt hålla upp en ganska känslokall mur mot varandra med hemligheter och historia. Allt detta medan murarna kring dem krackelerar och den döda mormoderns skugga vilar över dem.


Hereditary har beskrivits som en tragedi som formats till en mardröm, och jag vet inte om jag hade kunnat säga det bättre själv. Jag satt med gåshud ett par gånger i filmen, av både obehag men också av njutning av det jag såg. Filmen är otroligt välgjord och scenografin är stundtals magisk, både i utseende men främst av allt i hur den filmas. Det är en viss teaterkänsla över hur omgivningen, framförallt i familjens hus, ser ut och hur den visas upp. Rummen känns overkliga ibland, vilket ger scenerna en febrig känsla eller som att de är plockade ur en mardröm, att det är något som inte stämmer riktigt. Långa svepningar och intressant kameraarbete. Rummet blir som en extra skådespelare stundtals. Tempot i filmen är ganska långsamt, vilket fått vissa att dra öronen åt sig när de sett den. Jag tycker detta förhöjer den känslan som finns genom hela filmen, och hade tempot dragits upp så tror jag att mycket hade kunnat gå förlorat och filmen hade tappat. Sett att folk jämfört Hereditary med mästerverket The VVitch (R. Eggers 2015) och jag kan på ett sätt förstå det, men samtidigt är det två väldigt olika filmer. Det jag tror dock är att om man gillar The VVitch så är chansen stor att man gillar Hereditary.

När en film är så fokuserad på känslor som Hereditary är så krävs det skådespelare som kan bära upp pendlandet mellan olika känslotillstånd och förmedla det trovärdigt. Tycker att alla fungerar bra, men den som verkligen lyckas och som jag kan tycka borde ha en Oscarsnomineringen (och statyett såklart) för sin insats är Toni Collette. Är några av scenerna i filmen där jag riktigt njuter av att se en skådespelare verkligen vrida ur det yttersta ur sig själv. Det känns som om hon verkligen tog ut sig vid några tillfällen och var på vippen att bryta ihop. Skådespelarna överlag känns som om de gjorde sitt yttersta. Får mig att tänka på Possession (A. Zulawski 1981) där Isabelle Adjani pressade sig till det yttersta. Efter att ha sett Hereditary rekommenderar jag att läsa trivian på imdb om vad Alex Wolff velat göra i en av scenerna, för då får man verkligen svart på vitt vad skådespelarna var beredda att göra för att genuint porträttera det som sker. Är också viktigt när tyngdpunkten i en film ligger på ett litet antal roller att de som spelar gör det ordentligt, för annars blir det så plågsamt tydligt om någon gör ett sämre jobb än de andra. Visst, det finns någon scen här och där som har lite underligt skriven dialog, men där är huvudrollerna inte så framträdande så det kan man med enkelhet ignorera då resten av filmen är så bra.

Det var en lång väntan, och min hjärna höll på att explodera av värmen och de jag delade salong med under filmer men jag är väldigt glad att jag såg Hereditary på bio. Misstänker att jag kommer se den igen på stor duk fram mot slutet av dess tid på bio då det kanske är mindre folk i salongen. Den är en välskriven film, välspelad och väldigt snygg. Den bjuder på rejält utslag på känslomätaren och jag tyckte den hade en ganska bra dos av obehag också. Vissa av scenerna gav mig ordentlig gåshud och man kände pulsen gå upp, och det är ju alltid välkommet. Febrigt, obehagligt och känslomässigt på ett bra utfört sätt. Jag hade en idé om hur filmen skulle vara baserat på trailern, men när jag kom ut ur salongen hade jag fått något annorlunda och ska jag vara riktigt ärlig var det några scener jag nästan andades ut när de var över. Hereditary har ett arv ifrån skräckfilmer från 60/70-talet som jag dyrkar, men känns fräsch på samma gång. Den är som sagt väldigt snygg att se på, och den använder ljud tillsammans med bild på ett sätt som fick mig att vilja ställa mig upp och applådera vissa gånger. Jag vill se om den snart igen, för det känns som att den kommer att växa ännu mer vid ett andra besök. Senaste åren har det kommit en rad riktigt bra skräckfilmer, och Hereditary cementerar sig fast på den listan. Jag ser redan fram emot Ari Asters nästa film, för gör man denna som debut.. vem vet vad för magi som kan komma härnäst. Detta mina damer och herrar är en framtida klassiker, och det förtjänar den.

Betyg: 9 av 10


Mikael Hammarberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *