Meny Stäng

The Beach House (2019)

Titel: The Beach House
År: 2019
Land: USA
Genre: Drama/Skräck/Thriller
Distributör: Shudder
Regi: Jeffrey A. Brown
Medverkande: Liana Liberato, Noah Le Gros, Jake Weber, Maryann Nagel m.fl
Längd: 88 minuter
Betyg: 3.5 av 10.


Semi-spoilers kan förekomma, då det är svårt att skriva om filmen utan att diskutera delar av handlingen som inte är uppenbara när man börjar kolla på den.

Jag är med i lite olika skräckgrupper på Internet, och de där amerikaner är med så pratas det ofta om Shudder. En streamingtjänst som verkar vara mer fokuserad på skräckfilmer och genres i närheten. Tjänsten finns ännu inte tillgänglig på våra breddgrader, men man kan ju hoppas det blir tillgängligt så småningom. The Beach House är en Shudder-produktion, så ska bli intressant att se vad den tjänsten kan erbjuda även om hela utbudet verkar dröja innan vi kan ta del av.

Emily (Liana Liberato) och Randall (Noah Le Gros) bestämmer sig för att åka till Randalls föräldrars stuga som ligger precis vid stranden. Väl framme börjar de diskutera livet, och hur det vore att, som Randall precis gjort, lämna skollivet och kanske till och med bosätta sig i strandhuset året om. I stugan upptäcker de att de inte är själva, utan paret Miller är också där. Mitch (Jake Weber) och Jane Miller (Maryann Nagel) är vänner till Randalls familj och är i stugan för att ha en sista semester, då Jane är svårt sjuk. De två paren bestämmer sig att stugan är stor nog att dela, och ska på kvällen äta middag tillsammans. Efter middagen så delar de på en chokladkaka med ätbar marijuana i, och de ser en konstig sorts dimma och underliga färger i området. Mitch tycker vattnet känns annorlunda och kvällen blir under vad de antar är marijuanans inverkan underlig. När de vaknar upp dagen efter är Jane katatonisk, Mitch verkar ha försvunnit och stranden är underligt ödslig för årstiden.

En sista semester...
En sista semester…

Häromsistens kollade jag på, och skrev en recension här på FromBeyond om filmen, The Lodge (S. Fiala & V. Franz 2019) och om vikten att ha bra skådespelare när ensemblen är liten, och hur bra den filmen lyckades. The Beach House har även den en liten ensemble, men skillnaden här är att skådespelarna inte är så bra och rollfigurerna är ganska platt skrivna. Är några scener som känns så orimliga, som att när man letar efter någon helt plötsligt lägga sig för att sola en sväng, eller bara lämna någon som uppenbarligen mår väldigt dåligt. Jag är inte främmande för dumma beslut i skräckfilmer, men den här filmen känns som den vill ha en seriös sida och då blir sådana scener extra oklara. Man får heller aldrig någon ordentlig koll på karaktärerna, även om filmen vill försöka skapa ett intresse för dem. Det känns i delar som att det är två manus som skrivits ihop till en film, där ingen av delarna får det utrymme eller behandling de skulle ha mått bra av. Jag hade hellre sett att de valt en av delarna och fokuserat på den, för det är för splittrat och intresset falnar ganska fort.

Visst är man rätt van med att karaktärer i skräckfilmer tar dåliga beslut, men någon ordning får det väl vara?
Visst är man rätt van med att karaktärer i skräckfilmer tar dåliga beslut, men någon ordning får det väl vara?

Om det är något som 2020 känns både aktuellt och uttjatat samtidigt är det ju virus och smittor. För egen del så uppskattar jag ju vanligtvis en go’ virus/smittofilm, men just nu känns det som jag inte vill vara i närheten av skiten tills vi kan se på coronan i backspegeln och man slipper höra om smittotal, dödsoffer och allt annat som det för med sig. Min noja inför verkliga virus ska dock inte hämma min fascination för filmer om diverse sjukdomar, smittor och elaka baciller som ställer till det för folk. När jag sett The Beach House är jag dock besviken. Den är inte varken otäck på ett sätt som virus/smittofilmer kan vara för man får aldrig någon direkt närhet till det som händer, och det mesta händer lite för sent. Den är heller inte särskilt underhållande eller röjig som exempelvis Cabin Fever (E. Roth 2002) var stundtals. Skådespeleriet och logiken haltar vilket också gör att jag inte blir vare sig engagerad, skrämd eller underhållen tyvärr. Effekterna funkar bra dock, och man uppskattar ju alltid ett bra slem. Tyvärr räcker det inte för att rädda upp filmen, och den blir mest platt i mina ögon och känns som det kommer att bli en sådan som jag glömt bort att jag sett om ett tag. Det fanns potential, men den slarvade bort sig med trötta skådespelare och känslan av två sammanslagna manus till en oklar film blir för stor för att jag ska hålla intresset uppe. Vill du trots tiderna se någon virus/smitto-rulle så rekommenderar jag att du vänder korpgluggarna mot annan plats än strandvillan i The Beach House. Det är inte en jättedålig film egentligen, bara ointressant och ofokuserad. Shudder, ni får jobba hårdare för att övertyga mig med nästa giv.


Mikael Hammarberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *