Kidnapped (2010)

Kidnapped
Thriller, Spanien/Frankrike, 2010
Distributör: Njutafilms
Regi: Miguel Ángel Vivas
Medverkande: Fernando Cayo, Manuela Vellés, Ana Wagener   m.fl.
Längd: 85 minuter


1En välbeställd familj flyttar in i ett nytt hem i ett utav Madrids finare villakvarter. En festlig middag planeras för att fira husköpet, men familjens idyll slås i bitar när tre maskerade män bryter sig in i villan med förutsättningen att kräva pappa Jaime (Fernando Cayo) på en stor summa pengar …

Spanska regissören Miguel Ángel Vivas hade ett gäng kortfilmer och långfilmsdebuten Reflejos (2002) innanför västen när han bestämde sig för att göra Kidnapped, en thriller så rakbladsvass att den strimlar sönder åskådaren i blodiga små bitar. Det finns ett fåtal filmer som förmedlar ett sådant obehag att man drabbas av en instinktiv reflex att sträcka sig efter dosan och stänga av. Filmer som får hjärnan att deklarera ”det här vill jag aldrig mer se om”. Det man ser behöver inte vara extraordinärt våldsamt eller rungande kontroversiellt för att känslan ska komma kravlande.

Kanske handlar det snarare om att filmen blottar en universell rädsla förankrad i verkligheten, att den skildrar situationer som återfinns i alla kulturer och samhällsskikt; den där vardagliga typen av skräck som ibland flyter upp till ytan. Små otäcka händelser som letar sig in i tidningarnas notiser vareviga dag: rån, överfall, misshandel, våldtäkter.

Kidnapped anspelar effektivt på just en sådan rädsla och Ángel Vivas ser till att krama ur den aspekten till minsta möjliga droppe. Filmen lägger sig till rätta som en kall liten klump i magen som bara gnager och skaver mot innanmätet. Tankarna börjar nästan genast snurra innanför pannbenet. Låste jag verkligen dörren? Hörde jag någon röra sig ute i trädgården? Vad är det där för skugga?

Kidnapped, en thriller så rakbladsvass att den strimlar sönder åskådaren i blodiga små bitar.
Kidnapped, en thriller så rakbladsvass att den strimlar sönder åskådaren i blodiga små bitar.

Ángel Vivas nihilistiska rulle är otäck på ett mardrömslikt vis. Den obehagliga känslan förstärks än mer utav sättet berättelsen är upplagd på. Evighetslånga tagningar skildrar familjens skräck på ett nästan outhärdligt förfarande. Fotot ger sken av att i själva verket vara ytterligare en gärningsman och skuldbelägger på så vis också den som tittar på filmen; åskådaren blir på ett sätt medskyldig till det som sker. Kanske är det Ángel Vivas sätt att adressera åskådarens voyerism och ifrågasätta våra motiv till varför vi egentligen väljer att se sådana vidriga historier, men han kan lika gärna ha velat vara så jävlig som möjligt. Som ett slags skruvat skämt.

Kidnapped känns äckligt realistisk. Den överhängande stilen är minst sagt dokumentär i sin framtoning och skådespelarnas prestationer så jordnära att man blir förvillad och nästan börjar ifrågasätta huruvida det är spelfilm eller inte. Tur då att den komponerade filmmusiken finns där i bakgrunden och avslöjar att det hela faktiskt är fiktion. Annars vettetusan hur man hade hanterat det man ser.

Just keep telling yourself...its only a movie...
Just keep telling yourself… its only a Movie…

Så mycket karaktärsutveckling och djup finns det inte att tala om, men på något sätt spelar det inte så stor roll. Den kallsvettiga rädsla som genomsyrar varje bildruta letar sig in under huden på publiken och drar i alla nervtrådar den kommer åt. Filmen är svår att värja sig mot och den som inte bryr sig om familjens öde måste nog sakna en skruv eller två. Kidnapped är kompetent gjord och att Àngel Vivas har talang är det nog ingen som kan ifrågasätta. Filmens narrativ rör sig hela tiden framåt och tempot går så rasande snabbt att det bokstavligt talat känns som om filmen är en halvtimma lång. Rent stilistiskt är det både snyggt och särskiljande medan musiken i sin tur ger historien en extra skjuts.

Man ska dock ha klart för sig att Ángel Vivas rulle är fruktansvärt elak, iskall och starkt sadistisk. Efter upplevelsen känner man sig slut som människa och i stort behov av att skölja bort blodsmaken i munnen med något hjärtevärmande i stil med mysiga My Neighbor Totoro (1988).  Filmen är bra men att rekommendera den som sevärd, det är något av en knepig situation. Gillar du att plåga dig själv, då är det bara att gratulera, här har du ett utmärkt sätt att fördriva tiden på. En trolig gissning är dock att för de flesta är det här alldeles för magstarkt och dystert.

Själv kommer jag förpassa Ángel Vivas rulle till den rad i bokhyllan som tillägnas filmer jag förmodligen aldrig kommer att lägga ögonen på igen. Där har den fint sällskap av bland andra Angst (1983), Funny Games (1997) och Eden Lake (2008).

Betyg: 7 av 10


 

Sandra Wallin

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*