”Bitter Feast” är en rolig satir som sätter intressanta frågor i fokus. Vad blir villkoren för en konstnär i ett klimat där tyckarna har allt större makt över dennes utövande? Och hur långt kan man gå för att åberopa sin integritet?
Sam Gorski och Niko Pueringers sci-fi thriller kommer med allra största trolighet bli en av de där filmerna som snabbt faller i glömska efter att man sett dem. Trots dess välgjorda specialeffekter, så har filmen starka problem med balansen på grund av dess överflöd av kopierade idéer och karaktärer. Filmen…
Tobe Hoopers ”Eaten Alive” är absolut trashig amerikansk 70-talskräck när den är som bäst.
Mot slutet kvarstår endast det som kan ses som filmens grundläggande formel; den unga agenten med armarna runt någon av filmens kvinnor. Där har vi också sanningen om filmen. ”077 Bob Fleming: Vår man i Casablanca” är faktiskt inget annat än en ganska tam buskis i agentkostym.
The Shrine är en film som till en börjar verkar ha något att komma med, men som sedan tappar taget och blir en mer eller mindre medioker skräckfilm med bortkastade möjligheter.
När man första gången får höra talas om en erotisk musikalkomedi om ett gurkätande sköldpaddsmonster, så är det kanske lätt att döma ut den på förhand. Det kommer nog därför som en rejäl överraskning för många när man inser att ”Underwater Love” inte bara har en genomtänkt och vacker handling,…
Allt som allt är Deadly Blessing inte en av Wes Cravens starkaste kort, men det är ändock en sevärd film som inhyser ett par oförglömliga scener.
”Almost Human” är en stiliserad och kanonsnygg poliziotteschi som än idag lämnar sina åskådare med en hopplös tom känsla i bröstkorgen. Det är med andra ord ett måste att ha i filmhyllan för dig som gillar bra italiensk genrefilm.
Sagor från de Döda är en medioker antologi Edgar Allan Poe-berättelser, och ska man ta sig an Poe-filmer finns det betydligt bättre håll att vända sig åt. Roger Cormans eskapader med Vincent Price på 60-talet till exempel, eller för att ta en annan antologifilm så är Two Evil Eyes betydligt…
I närheten av Umbero Lenzis superbra ”Nightmare City” är naturligtvis inte ”Daughter of the Jungle”, men med komponenter som en lattjo apa, en vacker halvnaken tjej och ett otroligt smörigt popsoundtrack så kommer den ändå en bra bit på vägen.