Bitter Feast (2010)

Bitter Feast
Skräck / Komedi, USA, 2010
Distributör: Njuta Films
Regi: Joe Maggio
Skådespelare: James LeGros, Joshua Leonard, Amy Seimetz m.fl.
Utkommer på DVD 21/3-2012

– – –

Förhållandet mellan kritiker och upphovsman är ett inte helt lätt sådant, något som satiren Bitter Feast visar med all tydlighet. Vi följer TV-kocken Peter Grey (James LeGros) med konstnärlig ådra och stor integritet som inte vill att hans program med ekologisk inriktning ska infantiliseras som all annan TV-underhållning. Chefen håller dock inte med och menar att folket vill bli underhållna, inte lära sig, och sätter in en käck sidekick som gång på gång skämtar bort vad Grey har att komma med. Dödsstöten kommer dock först när den betydelsefulla matbloggaren JT Franks (Joshua Leonard), känd för sin brutala och cyniska behandling, sågar hans erkända restaurang. Grey blir sparkad från televisionen och restaurangen faller honom ur händerna. Han bestämmer sig för att lära Franks en läxa och kidnappar honom. Franks blir nu en deltagare i Greys sadistiska matlagningsspel där han måste bevisa att han verkligen är den konässör han utger sig för att vara.

Bitter Feast är en skamlöst rolig film som i ena stunden är isande skräck och i den andra vass komedi. Intrigen kretsande kring kändiskockar och bloggare är spot-on och sammanfattar 2000-talets många gånger patetiska TV-underhållning på ett strålande sätt. Själv undrar jag hur många säsonger av Master Chef man egentligen kan producera innan folket slutligen tröttnar? Faktum är att programmet inte på många sätt handlar om mat, utan istället är en variant på andra program som Top Model och American Idol där dramatugi och form är detsamma. Programmen är närmast identiska i sin utformning, bara innehållet skiljer sig, som dessutom är sekundärt.

Peter Gray är den sista kocken med värdighet och integritet som inte låter sig köras med i ett allt mer kommersiellt TV-klimat. Hans yrkesroll kan givetvis bytas ut mot författaren eller musikern, principen är densamma. JT Franks representerar den anda sidan, bloggaren som med pennans makt kan skada och i värsta fall ödelägga en konstnärs karriär. Franks har gjort något ädelt i att såga den ena restaurangen efter den andra på elakast möjligaste sätt. Men han har faktiskt ett ansvar för det han skriver, något han bittert kommer att få erfara. JT Franks skulle lika gärna kunna bytas ut mot en ung Alex Schulman som, hur folkkär han än har blivit idag, i begynnelsen skapade sig en karriär genom att vara en elak bloggare som skrev ner människor. Det är dessa mekanismer och medieklimat filmen behandlar.

Matbloggare i trubbel

På ytan är Bitter Feast en klassisk terrorfilm, men med en intellektuell approach. Må hända är hantverket ibland amatörmässigt med ett mediokert digitalt foto och oinspirerad musik. Men intrigen och temat är tillräckligt spännande i sig. Den svarta humorn är skönt elak och det är svårt att inte börja gapskratta åt de bisarraste scenerna. Det finns ingen tydlig protagonist eller antagonist här – Franks är lika vidrig som sociopaten Grey. Myntet har som bekant två sidor.

Bitter Feast är en rolig satir som sätter intressanta frågor i fokus. Vad blir villkoren för en konstnär i ett klimat där tyckarna har allt större makt över dennes utövande? Och hur långt kan man gå för att åberopa sin integritet?

Betyg: 6,5 av 10

– – –

Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*