Jag har full förståelse till att ”Patrick” blev en internationell framgång på sjuttiotalet, filmen har flera underhållande kvalitéer. Trots att den är ett barn av sin tid, så fungerar filmen även i dag, men kanske främst som en nostalgisk tripp tillbaka till sjuttiotalet.
Går man som åskådare in med förväntningen att man med ”Spring” ska få bevittna en slafsig skräckkabinett så kommer man bli gruvligt besviken, ty jag skulle inte klassificera det här som en ren skräckfilm. Är man däremot sugen på lite udda romantik med vissa inslag av skräck så har man…
Jag trivs när jag ser ”Martial Law”. Det är underhållande, fräcka actionscener och känns hemvant i all sin pajighet. Den är inget mästerverk, men nivån av underhållning är hög och jag rekommenderar den till alla som uppskattar en rejäl 90-tals spinkick mitt i plåten.
”The Sword And The Sorcerer” har tyvärr inte alla de där ingredienserna som ofta gör sword & sorcery-genren så välsmakande, det fattas för mycket för att den ska bli en rejäl och mustig äventyrspaj man vill stoppa rakt i ansiktet.
Om sanningen ska fram så känns ”Bad Ass 3: Bad asses on the Bayou” väldigt mycket tv-film, ni vet en sån där mysfånig rulle som brukar gå på Trean på söndagseftermiddagarna.
När jag ser ”June” får jag känslan av att det här var en totalt onödig film. Den tillför inget nytt, möjligtvis en trötthet, då filmens tempo är minst sagt lidande av den oinspirerade berättelsen.
”Spöksnubben i Skrubben” är en ganska anständig Troma-film om man jämför med exempelvis ”Tromeo and Juliet” och ”Terror Firmer”. Det överdrivs nämligen inte med varken blodiga och fula effekter eller drivor med sexskämt i varje scen. Istället är det en slags parodi på monsterfilmer. Tyvärr blir den aldrig speciellt rolig…
”The Strange Colour of Your Body’s Tears” bjuder definitivt på mer yta än innehåll, något som vanligtvis brukar få mig att muttra lite surt. Här är det dock svårt att vara purken när ytan är så förbannat snygg att man dånar. Det är omöjligt att värja sig
”The Last Man On Earth” känns lite bortglömd, vilket jag tycker är synd för den förtjänar att finnas i filmhyllorna hos alla och envar som tycker om rysare. En klassiker, om än inte en genre-etablerande film som exempelvis ”Night Of The Living Dead” blev, men väldigt sevärd och långt mycket…
När filmen rullar igång så känns det lovande, stillsam, lugnt tempo. En bil rullar genom ett vintrigt landskap. Men ”We Are Still Here” kör ganska snart i diket utan den ens hinner komma upp i tempo.