I och med Konferensen kommer jag att ha helt nya förväntningar på svenska skräckfilmer och jag hoppas på att detta kommer att vara en vändpunkt för svensk skräckfilm.
Hundra är en klart okej film som tappar momentum efter sin första hälft, när man skiftar fokus från att låta titelrollen slakta män till att hon ska avla fram ett barn.
Savage Streets är exploitationfilm när den är som allra bäst, med en stenhård Linda Blair i huvudrollen, ackompanjerad av ett tufft soundtrack och som visar en tid vi genrerävar gärna blir nostalgiska kring.
Jag tror inte att Moon 44 är så jättekänd där ute, men lik förbaskat är det en riktigt trevlig sci-fi/thriller som jag gärna rekommenderar till alla. Det är en stabil film som passar perfekt en kväll med popcorn och lite läsk.
Gillar du Midsommar (Ari Aster, 2019), eller prosa av H.P. Lovecraft, eller helt enkelt bara älskar att titta på norska fjordar, så kommer du nog ändå uppskatta Sacrifice.
Near Dark är helt enkelt en cool och väldigt underhållande film som jag med stort nöje kan rekommendera! Man kan också kalla filmen för en trendsättare, det är exempelvis inte svårt att se var filmer som From Dusk Till Dawn (1996) hämtat sin inspiration.
I det stora hela Cats Eye en trevlig och underhållande film med tre rätt mörka mörka episoder som är både rätt läskiga och roliga. Jag blev ärligt talat glatt överraskad hur pass underhållande jag tyckte alla tre berättelserna var.
Även denna gång lyckas Blumhouse göra en sevärd och snygg produktion med massor av finfint underhållningsvåld, men den politiska satiren hade de kanske kunnat hoppa över.
När Jennifer Kent debuterade med sin film The Babadook så blev jag golvad på många sätt, så jag skulle ljuga om jag inte sa att förväntningarna på The Nightingale var skyhöga.
Gänget är tillbaka, men erbjuds det egentligen något nytt?