Meny Stäng

Spring (2014)

Spring
Skräck, USA, 2014
Distributör: Njutafilms
Regi: Justin Benson & Aaron Moorhead
Medverkande: Lou Taylor Pucci, Nadia Hilker, Nick Nevern m.fl.
Längd: 109 min
Finns ute nu på svensk DVD och Blu-ray


1När Evans (Lou Taylor Pucci) mamma går bort i cancer kastas han in i en livskris som leder till dystra konsekvenser: ett barslagsmål går överstyr och plötsligt är polisen ute efter att kasta honom i finkan. Evan bestämmer sig för att följa en gammal dröm och flyr till Europa, närmare bestämt den italienska kusten. Väl på plats försöker Evan ta itu med sitt liv och satsar på att börja om på nytt. Samtidigt gör den mystiska Louise (Nadia Hilker) entré i hans stillsamma vardag. Evan faller som en fura, men den nyblivna kärleken visar sig bära på gruvliga hemligheter …

Regissörsduon Justin Benson och Aaron Moorhead har tidigare skapat skräckisen Resolution (2012) så väl som ett par kortfilmer och segmentet Bonestorm i V/H/S Viral (2014). Den förstnämnda har jag själv inte sett men vet att den blivit lovsjungen av min kamrat Johan Axell. V/H/S Viral i sin tur tyckte jag som helhet var så sömnig och trist att jag nästintill lyckats förtränga att jag någonsin sett spektaklet. Mina förväntningar på Benson och Moorheads andra långfilm var därför något splittrade: var det en kalkon eller ett mästerverk som åkte in i spelkonsolen?

Justin Benson och Aaron Moorhead
Justin Benson och Aaron Moorhead

Lyckligtvis visar sig Spring vara en positiv överraskning. Något direkt mästerverk är det visserligen inte tal om, men filmen bär på mycket originalitet och bjussar på en skön stämning. Benson och Moorhead serverar en rätt udda upplevelse – och med det menar jag att filmen är udda på ett nöjsamt sätt.

Den underliggande tonen svävar elegant mellan krypande obehag och romantiskt skimmer, framstår i sin tudelade skepnad som både märklig och tilldragande på en och samma gång. Det hela har lätta drag av hederlig gammal folksaga över sig och min hjärna vill ofta dra paralleller till Bröderna Grimm, utan att jag egentligen kan sätta fingret på vad det är som frammanar just de associationerna.

"Spring" lyckas både vara krypande obehaglig och ha ett starkt romantiskt skimmer.
”Spring” lyckas både vara krypande obehaglig och ha ett starkt romantiskt skimmer.
Att placera Spring i skräckfacket kan jag tycka är lite fel. Ja, berättelsen innehåller monstruösa segment men huvuddelen av filmens narrativ koncentrerar sig på det romantiska dramat. Hos Benson och Moorhead är det människorna som står i fokus, inte monstren. Långa stycken dyker rakt in i känslorna och tankarna som uppstår när man är kär; de svindlande höjderna och de djupa dalarna. Allt annat som finns däremellan. Med andra ord: man ägnar mer tid åt att studera och filosofera kring mänsklighet snarare än monstrositet.

Intressant nog väljer man också att fortsätta historien där andra skulle ha slutat. När karaktären Evan väl får reda på vad det är för hemligheter som Louise bär på tänker man kanske att allt är förbi. Benson och Moorhead lägger istället i ytterligare en växel och låter relationen mellan karaktärerna utvecklas än mer. Spelet är inte över trots att den ena utav dem just blottat sina kort. Just det känns synnerligen fräscht och det är kul att få ta del av ett perspektiv som sällan utforskas.

Louise (Nadia Hilker) är betydligt mer än vad som först möter ögat.
Louise (Nadia Hilker) är betydligt mer än vad som först möter ögat.

Värt att nämna är också Aaron Moorheads andra arbetsroll som fotograf. Filmens foto känns som något av en egen individ, där beslutet att använda sig av drönarfoto skänker det hela en drömsk och flyktig framtoning. Stundtals blir kameraarbetet rentav hypnotiserande och det är lätt att tillåta sig att bara flyta med i strömmen.

Med Spring har Benson och Moorhead karvat fram en annorlunda kärlekshistoria där de otäcka inslagen kommer i andra hand. Filmen är förvisso något för lång för sitt eget bästa och kan säkert också framstå som ganska abstrakt för somliga åskådare, men i övrigt finns det mycket positivt att hämta. Så som värme, humor, bra skådespelarprestationer, teknisk kompetens och två särskiljande regissörer.

Går man som åskådare in med förväntningen att man ska få bevittna en slafsig skräckkabinett så kommer man bli gruvligt besviken, ty jag skulle inte klassificera det här som en ren skräckfilm. Är man däremot sugen på lite udda romantik med vissa inslag av skräck så har man kanske hittat rätt.

Betyg: 6, 5 av 10


Sandra Wallin

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *