När 90-talet rullade in ansågs inte skräckfilm vara speciellt lukrativt längre. Detta ledde till att tidigare SFX-gurus och makeup-artister istället landade i andra genrer där deras färdigheter efterfrågades. Det är i dessa ofta lite grumliga dyningar vi hittar filmer som Robert Kurtzmans THE DEMOLITIONIST från 1995.
Vad jag i slutändan bär med mig är att Daniel Hållquist uppenbarligen är en regissör med intressanta idéer och som har mod att göra en något okonventionell film. Även om det skaver lite i skådespeleriet ibland och filmen hade kunnat kortats ner något, ser jag hellre det här än femtio…
Talk to Me visar Hollywood med både pek- och långfinger att man kan komma långt som skräckfilmsmakare utan att förlita sig på CGI och uppföljarbete.
The Boogeyman är inte dåligt, bara inte så intressant eller annorlunda att man kommer att komma ihåg den. Den är ett glas ljummen mjölk.
Hundra är en klart okej film som tappar momentum efter sin första hälft, när man skiftar fokus från att låta titelrollen slakta män till att hon ska avla fram ett barn.
Dark Star är en intressant film som visar att Carpenter inte var någon färdig mästarregissör när han inledde sin karriär, men att det redan tidigt fanns uppenbara kvalitéer.
Det jag hade önskat är att Gustavsson kanske fördjupat sig i färre ämnen/fenomen istället för att klämma in så himla mycket. Då blir det att han ibland bara hinner skrapa på ytan och inte riktigt nå fram till något intressant.
Evil Dead Rise, den femte Evil Dead-filmen, är inget mästerverk, men långt mer än godkänt. Och att döma av reaktionerna från tonåringarna i biolokalen, så tycks den ha en liknande effekt på den yngre publiken som originalet hade på undertecknad en gång i tiden. En sjysst kompromiss mellan att tillfredsställa…
Är det en skräckfilm? Jag vet inte. Är det komedi? Emellanåt, eller ganska ofta så faktiskt, ja. Är det en skräckkomedi? Nej. Är den läskig? Ja. Är den otäck? Ja!
Sammantaget är det en blandad kompott som också innebär blandad kvalitet. Att Pinter kan skriva vet jag sedan innan, men det kommer inte alltid fram här. De korta novellerna går för fort fram och drar ner helhetsintrycket, då de ändå är rätt många till antalet. Samtidigt är det väl hårt…