Det här är inte riktigt den blodiga biff jag hoppades på – istället är det en skräckfilm för den breda (och påklädda) massan, vilket gör att Eli Roth tyvärr inte skriver något nytt kapitel i skräckfilmshistorien, men Thanksgiving är åtminstone ett kvitto på att han både är en kapabel filmskapare…
Apokalyps Malmö är kosmisk skräck à la H.P. Lovecraft och groteskt gore à la Clive Barker eller Lucio Fulci, men stöpt i formen av en malmöitisk socialrealistisk tjuvroman, med action på Cannonfilmnivå.
I och med Konferensen kommer jag att ha helt nya förväntningar på svenska skräckfilmer och jag hoppas på att detta kommer att vara en vändpunkt för svensk skräckfilm.
Är The Exorcist: Believer ens skriven och regisserat av David Gordon Green och medförfattaren Peter Sattler? Filmen känns snarare som AI-genererat content.
The Nun II är förutsägbart, slentrianmässig och full av klichéer, samtidigt som den tar sig själv på alldeles för stort allvar – ett pekoral helt enkelt.
Canceled är ett hafsverk som, trots att den gör ett par saker rätt, är oacceptabelt dålig. Men om den banar väg för mer svensk skräck är det bara att tacka och ta emot.
När 90-talet rullade in ansågs inte skräckfilm vara speciellt lukrativt längre. Detta ledde till att tidigare SFX-gurus och makeup-artister istället landade i andra genrer där deras färdigheter efterfrågades. Det är i dessa ofta lite grumliga dyningar vi hittar filmer som Robert Kurtzmans THE DEMOLITIONIST från 1995.
Vad jag i slutändan bär med mig är att Daniel Hållquist uppenbarligen är en regissör med intressanta idéer och som har mod att göra en något okonventionell film. Även om det skaver lite i skådespeleriet ibland och filmen hade kunnat kortats ner något, ser jag hellre det här än femtio…
Talk to Me visar Hollywood med både pek- och långfinger att man kan komma långt som skräckfilmsmakare utan att förlita sig på CGI och uppföljarbete.
The Boogeyman är inte dåligt, bara inte så intressant eller annorlunda att man kommer att komma ihåg den. Den är ett glas ljummen mjölk.