Vad jag i slutändan bär med mig är att Daniel Hållquist uppenbarligen är en regissör med intressanta idéer och som har mod att göra en något okonventionell film. Även om det skaver lite i skådespeleriet ibland och filmen hade kunnat kortats ner något, ser jag hellre det här än femtio…
Talk to Me visar Hollywood med både pek- och långfinger att man kan komma långt som skräckfilmsmakare utan att förlita sig på CGI och uppföljarbete.
The Boogeyman är inte dåligt, bara inte så intressant eller annorlunda att man kommer att komma ihåg den. Den är ett glas ljummen mjölk.
Hundra är en klart okej film som tappar momentum efter sin första hälft, när man skiftar fokus från att låta titelrollen slakta män till att hon ska avla fram ett barn.
Dark Star är en intressant film som visar att Carpenter inte var någon färdig mästarregissör när han inledde sin karriär, men att det redan tidigt fanns uppenbara kvalitéer.
Evil Dead Rise, den femte Evil Dead-filmen, är inget mästerverk, men långt mer än godkänt. Och att döma av reaktionerna från tonåringarna i biolokalen, så tycks den ha en liknande effekt på den yngre publiken som originalet hade på undertecknad en gång i tiden. En sjysst kompromiss mellan att tillfredsställa…
Är det en skräckfilm? Jag vet inte. Är det komedi? Emellanåt, eller ganska ofta så faktiskt, ja. Är det en skräckkomedi? Nej. Är den läskig? Ja. Är den otäck? Ja!
Jag tycker att 1 till 10 är ett för trist betygsystem för den här filmen. Därför vill jag exklusivt för The Menu sätta ett eget fint betyg: Medium rare – som utöver att det är precis så som jag vill ha mina köttbitar serverade när jag äter ute också kan…
Scream VI är lite roligare, lite mer våldsam och har allmänt lite mer av allt det man förväntar sig av denna franchise.
Det här är, utan minsta tvekan, den näst sämsta av samtliga tretton Halloweenfilmer, överträffad endast av Halloween Kills. Någon som har Rob Zombies kontaktuppgifter? Jag skulle vilja be honom om ursäkt för allt ont jag sagt om Halloween (2007) och Halloween II (2009).