Stallo är åtminstone en lättsmält bok där sidorna flyger förbi utan några större bekymmer. Jag hade önskat att Spjut gjort det svårare för sig och skalat ner på sin berättelse, samt filat mer på dialogen. Ambitionen att införa nordisk mytologi är beundransvärd, och när detta väl ges plats så tycker…
Fagers värld känns, i all sin otäckhet och galenskap, som vår egen. Bara att den, som grädde på moset, inhyser ett par illsinnade, uråldriga varelser som vill oss allt annat än väl. Att Sverige har skickliga skräckförfattare bevisar denna roman än en gång, och i Anders Fagers händer välkomnar jag…
I det litterära skräckklimat vi har i Sverige, får man sammanfattningsvis säga att Feberflickan sticker ut på sina ställen. Den har tydliga skavanker, och det är finns saker som saknas för att göra det till någon stor läsupplevelse, men det antyder ändå om ett författarskap jag tror kan växa till…
Häxrötter är ännu en intressant samling berättelser från Eskapix, även om den inte lyckas nå upp till samma nivå som tidigare samlingar gjort. Fortfarande är det dock här man ska titta om man vill finna svensk skräck som rör sig mer under radarn, och som lyfter fram författare som förtjänar…
Trots sin storlek och längd, lyckas The Terror vara en bok som engagerar i princip hela tiden. Även om den tappar något i det absolut sista skedet, lägger man ändå ifrån sig boken med en belåten känsla. Delvis för att man nyss åtnjutit en genomgående nöjsam upplevelse, men lika mycket…
Skalpelldansen är för lite skräckroman, och inte nog originell eller spännande, för att cementera Milewski som en aktör på den svenska arenan. Den saknar tyvärr intressanta och sympatiska karaktärer, har en intrig som redan känns berättad, och slutar mer eller mindre förutsägbart.
Tyvärr når Inmurad inte upp till samma kvalitet som Mikael Strömbergs debutroman. Det här blir en lätt bortglömbar roman som vare sig engagerar eller skrämmer, vilket är de två absolut viktigaste ingredienserna i en skräckroman.
Den stora frågan är hur man ska orka hålla sig till att den tredje delen dyker upp, så att man kan få veta hur det kommer gå för huvudkaraktärerna. Tills dess får man njuta av den förträffliga och stundtals rafflande spännande läsupplevelse som Eld är.
”Imperial Bedrooms” är läsvärd men absolut inget av Bret Easton Ellis starkaste verk. Den är mörkare och mer aggressiv än ”Inget att förlora”, men också mer spretig och sensationslysten.
Det är minst sagt ovanligt att finna science fiction från Sverige i bokhandeln idag. År 12012 av Leif Jangenstål är ett praktexempel på varför vi kanske inte ser genren så ofta från våra inhemska författare, och varför vi kanske ska vara glada över detta. Redan efter några kapitel står det…