Meny Stäng

Likblommornas labyrint (2026)

Likblommornas labyrint
Roman, Sverige
Förlag: Bergtagen
Författare: Sofia Albertsson
Antal sidor: 250


Undertecknad är knappast den enda som finner det outforskade djupa havet lika fascinerande som skrämmande. Det är något med det okända som vi vet finns – men där vi inte vet vad som gömmer sig däri. En snabb googling ger svaret att bara ungefär 5 procent av havens djup är utforskade, och med tanke på att man redan i denna lilla tårtbit av havet har hittat diverse otäcka djur får en att fundera vad mer som kan dölja sig…

Så, hur låter ett par månader på en forskningsstation 600 meter under ytan av Egeiska havet? Inte? Tur då att du inte är marinbiologien Siri, som tillsammans med tre andra skickas ner till stationen Aniara belägen just där. Efter att ett skalv öppnat ett hål i havsbotten har en fruktansvärd stank av lik spridit sig. Den välbärgade greken Ioannis, som är gammal studiekamrat med Siri, bestämmer sig för att undersöka vad det är som luktar och vad som egentligen hänt där nere. Ganska snart hittar Siri och hennes besättningskamrater en labyrint och börjar utforska vad den kan gömma.

Precis som skräck som utspelar sig på en liten rymdstation blir det djupa havet en klaustrofobisk miljö synnerligen lämpad för genren. Lovecraft gjorde det med sin novell The Temple och Nick Cutter i sin äckliga och utmärkta roman The Deep. Sofia Albertsson undviker dock Cthulhu-monster och lånar istället inspiration från ett annat, som jag tänker vara osagt av hänsyn till potentiella läsare, håll. Även miljön utnyttjas väl, där det blir påtagligt påfrestande för bokens karaktärer att vara instängda nere på havets botten en längre tid. Särskilt så när det visar sig att de inte är ensamma där nere.

Ska jag rikta det kritiska ljuset mot något är det vissa formuleringar när det kommer till dialogen som småskaver och inte känns helt naturliga. I övrigt är det en stabil skräckroman som har ett tydligt mål och leder läsaren dit med trygga händer. Risken med en sån här berättelse är att komma med otillfredsställande svar på de mysterier som presenteras, men Albertsson varken spårar ur eller gör läsaren besviken med en pyspunka. Om jag någon gång finner mig badandes i Egeiska havet kommer jag ha svårt att släppa tanken på att forskningsstationen Aniara befinner sig hundratals meter under mina sprattlande fötter, och att vissa delar av vår värld lämnas bäst outforskade.

— — —

David Larsson

1 kommentar

  1. Pingback: And as the waters cover the sea, and as you wake and turn to me – Sofia Albertsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *