Bugonia
Genre: Absurd mörk komedi
Land: Irland, Sydkorea, USA
År: 2025
Regi: Yorgos Lanthimos
Skådespelare: Emma Stone, Jesse Plemons, Alicia Silverstone m.fl.
Längd: 119 minuter
Betyg: 8 av 10
Det är alltid kul med udda auteurer som gör en väldigt intresserad när det utannonseras att en ny film är på väg. Den typen av filmskapare där man inte bryr sig vilka skådespelare denne fått med sig i rollistan. Den hade kunnat bestå av enbart okända namn, för det spelar ingen roll eftersom det är regissören som är det lockande namnet. Robert Eggers, Ari Aster, Zach Cregger och Quentin Dupieux/Mr. Oizo är några personliga favoriter. Yorgos Lanthimos likaså. Honom fick jag upp ögonen för när arthouse-biografen jag är engagerad i på fritiden visade The Lobster den 10 augusti 2016. Jag minns att jag (nästan ordagrant) tänkte ”Vad är det här för en snubbe?! Jag vill se fler filmer av honom!” En väninna som var på samma visning lade efter filmen ut ett inlägg på sin Facebook som löd ungefär så här: ”Har varit på bio och sett The Lobster. WTF liksom?!” Jag kan tänka mig att hon skrivit samma sak om Bugonia. Eller nej… i den här filmen förekommer det scener som fått henne att skrikande rusa ut ur biosalongen.
Bugonia utspelas i en välbärgad amerikansk förort där villorna andas medelklass med rymligt avstånd till varandra men som ger ett öde och falskt intryck. Ni vet den där känslan ”här har de det gott ställt och inget att klaga över men ändå käkar de flesta boende antidepressiva.” I ett hus som ligger lite mer avskilt bor kusinerna Teddy (Jesse Plemmons) och Don (Aidan Delbis i sin första filmroll). Teddy jobbar som paketerare på ett stort företag, men det är på sin fritid han verkligen lever. Förutom att han och kusinen sysslar med biodling på gården odlas det även ett intresse för konspirationsteorier som inte är av denna värld.
Emma Stone spelar Michelle Fuller, vd för ett stort läkemedelsföretag – faktiskt samma företag som Teddy jobbar på. Hon är bildligt sett framgången personifierad, företagets ansikte utåt och chefskontoret består av mycket glasrutor och öppna ytor, vilket även beskriver hela byggnadskomplexet som företaget huserar i. En dag när hon kommer hem till sitt flådiga stenhus attackeras hon av två personer i overaller och Jennifer Aniston-masker (?!). Hon får allt sitt hår avrakat och förs till en källare där hon fängslas vid en tältsäng. De båda förövarna är så klart Teddy och Don. Anledningen till att de valt Michelle är inte för att begära lösensumma. Nej, det här är en helt annan typ av gisslandrama. De är övertygade om att hon kommer från yttre rymden, och de komplicerade argumenten Teddy ger henne skulle fått L. Ron Hubbard att jubla.
Yorgos Lanthimos fortsätter visa att han är en av modern tids intressantaste filmmakare. Varenda bildruta är välplanerad och fotot, som är i det lite mer fyrkantiga formatet 1.50:1, ger en obehaglig och klaustrofobisk känsla (även utomhus) tillsammans med alla närbilder och grodperspektiv. Det bjuds också på snygga svartvita flashbacks (med Alicia Silverstone i en svårförklarlig sits), pampiga musikstycken à la Wagner och ett par riktigt obehagliga scener som gör skäl för 15-årsgränsen. Finalen är minst sagt tillfredställande, likaså skådespeleriet. Förutom en rundlagd polis (Stavros Halkias), som mest framstår som bisarrt onödig i sammanhanget, fungerar rollerna bra fast de är svåra att ta till sig. Jesse Plemmons – som jag fortfarande ser lite som en ”poor man’s Matt Damon” – övertygar som amerikansk tokstolle och Emma Stone… ja, vad ska man säga om henne? Hon har redan två Oscarsstatyetter – den senaste för sin roll i Poor Things (2023) där Lanthimos lät henne kroppsligt och mentalt förmultna som en alternativ variant av Frankensteins brud – och det är svårt att sia om rollen som Michelle Fuller ger henne en tredje, men en sak är jag säker på; hon kommer att ta hem fler under sin karriär. Lanthimos ger henne komplexa karaktärer (tre stycken i förra årets Kinds of Kindness) att förmörkas i, och visar vilken bredd som skådespelare hon besitter.
Jag gick och såg den här filmen ihop med en god kollega som, till skillnad från väninnan jag nämnde i inledningen, inte ryggar för otäcka filmer. Det var första gången han såg en Yorgos Lanthimos-film och jag hade lockat med honom med försäljningsargumentet ”Det är en science fiction-komedi-skräckis som med stor sannolikhet kommer vara härligt konstig.” Efter filmen var han nöjd och sa ”Den var bra, lite annorlunda än vad åtminstone jag är van vid. Bättre än förväntat, bra skådespel. Men du Roger, du kan inte kalla den för science fiction-komedi-skräckis i din recension.”
Det har han helt rätt i. Det här är något annat – något vi inte är bortskämda med.
— — —
Roger Möller