Från 5 till 16 november pågår Stockholm Filmfestival. Där hittar vi sektionen Twilight Zone, som består av ett tiotal filmer från hela världen där skräck och genrefilm är den gemensamma nämnaren. År 2025 utlovas bland annat en spektakulär blandning av maorisk gotisk skräck, indie-häxfilm, indonesisk exorcism och nollbudget-found footage från New Jersey.
Spännande, tycker vi på FromBeyond, som i samarbete med Stockholm Filmfestival har fått möjlighet att titta närmare på några av titlarna.
Häxfilm av familjen Adams
Mother of Lies är regissörskollektivet tillika biologiska familjen Adams (ja, de heter så på riktigt) senaste film. Här följer vi Mickey (Zelda Adams), en ung kvinna som fått en dödsdom av läkarna. För att försöka bota cancern bestämmer hon sig för att prova en sista utväg och beger sig tillsammans med sin far (John Adams) till en kvinna som påstår sig kunna hjälpa henne, dessutom gratis. Kvinnan, Solveig (Toby Poser), är en häxa som nyttjar naturens krafter och gamla metoder, men går hon verkligen att lita på?
Att kalla familjen Adams för produktiva är ingen underdrift, då de nästan snittar en film per år de senaste åren. Min egen Adams-erfarenhet sen tidigare sträcker sig till Hellbender (2021) men trots vår ytliga bekantskap är flera drag bekanta. Det är något med både hur de använder musik (som de gör själva under namnet H6LLB6ND6R) och hur musiken låter som sticker ut. Lite på ett sätt som är svårt att klä i ord, utan som bäst förstås genom att uppleva själv.
Det ska sägas att allt inte riktigt funkar med Mother of Flies och en del berättarmässiga val skaver något. Dock övervägs skavankerna av de intressanta bitarna, vilka är flera, och gör filmen definitivt sevärd. Den har den goda smaken att låta saker ta sin tid och inte hänge sig åt billiga trick för att skapa effekt. Fokus ligger mer på att skapa stämning och osäkerhet hos tittaren än att alltid berätta för denne vad som pågår. Adams har onekligen en egen röst och man är inte direkt övergödd med bra häxskräck.
David Larsson
Indonesiskt röj
Har man minsta intresse för modern skräckfilm har man nog inte missat att vi befinner oss mitt i en indonesisk skräckfilmsvåg. I synnerhet Joko Anwars Satan’s Slaves (2017) visade att landet kan leverera internationellt gångbara produktioner. För att snabbt sammanfatta genren är dess berättelser ofta förlagda till landsbygden, där religiös mytologi och folktro råder och detta blandas sedan upp med förbannelser, demoner och brutala specialeffekter.
Även The Book of Sijjin and Illiyyin (Hadrah Daeng Ratu, 2025) passar in på denna beskrivning. Vi får följa Yuli (Yunita Siregar), som tidigt blev föräldralös. Hon är resultatet av en otrohetsaffär och har växt upp som bortstött tjänsteflicka i sin fars familj. Efter år av förödmjukelse och misshandel från sin styvsyster och fostermor har hon fått nog. Genom svart magi söker hon nu hämnd genom att kalla till sig en djinn – men är detta en kraft som överhuvudtaget går att tygla?
The Book of Sijjin and Illiyyin använder sina 98 minuter på ett rakt och effektivt sätt. Det är också en mycket stilig film, med högklassigt foto och en stämningsfull färgpalett i höstliga nyanser av gult, brunt och mossgrönt. Att berättelsen är något linjär och inte särskilt subtil kan ses som både en styrka och en svaghet. Karaktärsdjupet kunde ha varit större, men i stället erbjuds ett högt tempo, visuellt våld och effektfulla ritualscener. Jämför man exempelvis med Satan’s Slaves – som hyllades för sin balans mellan familjedrama och skräck – får man här utan tvekan en mer renodlad skräckfilm. Och det är inte fy skam. För söker man en tung, ritualdriven skräckfilm med inslag av islamisk mytologi och praktiska effekter, då gör The Book of Sijjin and Illiyyin utan tvekan jobbet.
Kristoffer Pettersson
Maori-gotik
När man vill säga något med sin skräckfilm, då vill det till att man inte glömmer vilken genre man jobbar i. Tar budskapet över på skräckelementens bekostnad blir det inte lyckat. Jag är väl i minoritet här, men jag tycker att Get Out (Jordan Peele, 2017) misslyckas som skräckfilm, medan den mindre kända His House (Remi Weekes, 2020) excellerar. Nyzeeländaren Taratoa Stappard har uppenbarligen koll på det där i sin långfilmsdebut Marama, som kombinerar ett drama om kulturell-etnisk identitet, kolonialism och sexism med gotisk skräck.
En ung föräldralös kvinna av maorisk härkomst (Ariana Osbourne) reser från Nya Zeeland till England för att få veta mer om sitt ursprung och sina föräldrar. Väl där hamnar hon på ett gods där man tycks lite väl förtjusta i maoriska traditioner. Det är uppenbart att något inte står rätt till, inte minst då Mary börjar se syner av vad som verkar ha hänt hennes familj.
Marama skapar sin skräck mer genom en genomgående känsla av obehag än genom abrupta utbrott. Våldet ligger latent under ytan och bara väntar på att ta fysisk form. Detta till fantastisk scenografi, där miljöer, färger, ljussättning och foto tillsammans skapar något utöver det vanliga.
Robert Wettersten
Found footage från New Jersey
Robbie Banfitchs Tinsman Road är raka motsatsen till den polerade, moderna, jumpscare-drivna skräckfilmen. Det rör sig om en found-footage-rulle, helt filmad med en miniDV-kamera någonstans på New Jerseys landsbygd. Som det ofta är när denna subgenre görs rätt leder den amatörmässiga, dokumentära estetiken till en intim och autentisk stämning – och så är det även i detta fall.
Genom kameralinsen får vi följa Robbie (spelad av Banfitch själv), som efter många år återvänder till sitt barndomshem i New Jersey för att dokumentera sin mor Leslie (spelad av hans verkliga mor, Leslie Ann Banfitch) och hennes sörjande tillvaro efter systern Noelles mystiska försvinnande. Robbie intalar modern att han gör en film om änglar och andevärlden – något hon tror blint på – men hans egentliga syfte är att söka svar på vad som egentligen hände med hans syster.
Tinsman Road är långsam och metodisk i sin uppbyggnad. Små signaler och antydningar om det övernaturliga ställs mot traumat att ha förlorat en familjemedlem. Den två timmar långa speltiden kräver sin åskådare, och tålamod är en viktig valuta här. Som tittare sitter man, precis som Robbie, också och undrar om hotet som pyr i filmens hörn är mänskligt eller övernaturligt – är det sorg och saknad som manifesteras, eller något utifrån? Men denna ambivalens blir en styrka. När filmens intensiva slutdel sedan bryter mot den inledande trevande rytmen blir det också så mycket mer effektivt. Ska en film nämnas som referens är det The Blair Witch Project (Daniel Myrick & Eduardo Sánchez, 1999). Precis som i den visar Robbie Banfitch att det inte behövs stora pengar eller digitala effekter för att en mörk skog ska kännas fruktansvärd – det räcker med en enkel kamera och en bra känsla för detaljer.
Kristoffer Pettersson
Här kan du boka biljetter och läsa du mer om Twiligt Zone på Stockholm Filmestival.