”The Home” kanske inte är den mest originella titeln på en film, men visst är det ändå lite oturligt att bara några dagar innan Hemmet har svensk biopremiär, släpps den amerikanska skräckfilmen The Home för streaming. En skräckfilm som också utspelar sig på ett äldreboende.
– Jag vet, suckar Mattias J Skoglund, som regisserat den svenska filmen, vilken är baserad på Mats Strandbergs roman med samma namn.
– Det har kommit förfrågningar från amerikanska producenter om att göra en remake, så det kan vara så att idén har florerat. Men vad jag har förstått så är den ganska annorlunda jämfört med vår film.
Och till skillnad från sin amerikanska namne har Hemmet sedan sin South By Southwest-premiär i mars fått mestadels bra kritik.
– Det var ashäftigt att visa filmen där, inte minst eftersom Variety hade tajmat sin recension så att de la ut den på minuten när eftertexterna rullade. Sen har filmen åkt runt på en väldig massa platser; Bryssel, där vi vann pris, Transsylvanien, Australien, Japan, Korea, och sen på Bergmanveckan på Gotland. Efter det har jag varit runt på genrefilmsfestivaler i Europa där den har varit väldigt populär. Men det ska bli spännande att se vad svenskarna tycker.
I Hemmet reser den alkoholmissbrukande och ganska misslyckade musikern Joel hem från Stockholm för att ta hand om allt det praktiska när hans mamma Monika får en stroke och tvingas flytta till ett demensboende. Men något är inte som det ska med henne. Är hennes plötsliga drag av elakhet bara en del av sjukdomen, eller är det något annat som finns inuti henne? Verkar hon inte veta saker som hon egentligen inte borde känna till? Det är en historia om förlust och sorg, men Mattias J Skoglund har varit noga med att tematiken ska vara underliggande, och inte – som i mycket nutida skräck – skriva publiken på näsan.
– Det var viktigt för mig att jag gjorde just en skräckfilm, och då ska den först och främst vara läskig. Sen ska det andra komma som ett extra lager.
I många nutida skräckfilmer ska det tvunget hända saker hela tiden, och man prioriterar jumpscares framför att bygga upp en stämning. Hemmet har ett par jumpscares, men framför allt tar filmen sig tid att bygga upp en obehaglig stämning.
– Det är väldigt kul att höra. Men man vill inte att det ska vara segt heller. Manuset är bara 80 sidor, vilket är ganska kort. Men ändå landade vi på nästan två timmar med första grovversionen.
– Jag klippte med Linda Jildmalm som också klippte min första film Losers (2013), och vi gjorde massor av ändringar och testade olika grejer. Jag älskar efterproduktion, men till slut får man bestämma sig.
Mattias J Skoglund har jobbat en hel del med radio, och lade följaktligen en del fokus på hur filmen skulle låta. Långt före inspelning hade han börjat bygga upp ett ljudbibliotek till filmen. Det hela realiserades sedan tillsammans med den estniske ljuddesignern Matis Rei och den isländske kompositören Tóti Guðnason. Som med de flesta filmer nuförtiden, har produktionsbolaget Sic Film tagit in en rad samproducenter, från bl.a. just Estland och Island.
– Teamet var en blandning av filmarbetare från Stockholm och ett gotländskt team, för vi fick finansiering av Gotlands filmfond. Sen hade vi ett otroligt ljusteam från Estland, kostymör från Estland, och mask och hår från Island. Sen var det väldigt kul att vi hade praktikanter från filmskolan på Gotland som gjorde sitt första jobb, ett gäng ungdomar som var aspeppade. Så det var en jäkla blandning. En del var supererfarna och några hade inte gjort så mycket film alls. Och vi bodde allihop tillsammans på det där gamla äldreboendet. Det var en väldigt rolig inspelning. Kämpig och tuff, men med en väldig entusiasm.
Mest erfarenhet kanske ändå fanns i skådespelarensemblen, en trupp där flera är i åttioårsåldern, en del över nittio.
– Vi provade ganska många Monikor, även ännu större namn, men när Anki Lidén kom in så var det klart på några sekunder. Hon har en sådan kraft i sig, men kan också vara väldigt mjuk, så hon kunde skifta sömlöst och realistiskt mellan de olika lägen som krävdes.
För mig som är född i början av 1980-talet är Anki Lidén en sån där skådis som man vuxit upp med, och som signalerar någon sorts svensk trygghet. Att sätta henne i den här ganska skrämmande rollen skapar en intressant dissonans.
– Jag kan bara hålla med. Sen tycker jag hon har ett släktskap med Philip Oros (Joel), som jag lärde känna varandra på tv-serien Deg (2021). Han har en fysikalitet och en kraft samtidigt som han har en mjuk sida.
En annan veteran som dyker upp är Lottie Ejebrant, kanske allra mest känd som Majsan i Sällskapsresan (1980).
– Det var en sån kick att jobba med skickliga skådisar från den äldre generationen – vilken jävla kontroll de har över sina uttryck! Jag märkte ganska fort att här ska jag inte gå in och punktregissera utan bara backa. Det räckte att säga till Lottie ”kan du ta ner demensen sju procent” och hon bara justerade. Det är så jäkla coolt!
En av de äldre kan bara säga en enda sak, ”Jag heter Edith Andersson, och är sekreterare till direktör Palm”, men skådespelerskan gör det med sådan känslighet att varje gång uttrycker något annat än den förra.
– Du tänker på Gudrun Östbye. Henne hittade vi genom streetcastingarna vi anordnade tillsammans med PRO på Gotland. Hon är 91 år gammal och har gjort mycket teater, men även en del film, visade det sig, bara det att den senaste filmen var Jag är nyfiken – blå (Vilgot Sjöman, 1968), ett 57-årigt uppehåll alltså!
Det går heller inte att förbigå Gizem Erdogan som undersköterskan Nina. Hon har alltid en sådan närvaro.
– Ja, hon är så otroligt skicklig och kan agera med så små medel. Hon är tonmässigt aldrig fel. Jag älskar Gizem. Jag älskar alla i min cast, jag är så nöjd med den.
Vad är då Hemmet-regissörens personliga relation till skräckfilm? Är han ett skräckfan själv?
– Inte i jämförelse med Mats Strandberg, haha! Men jag ser mycket skräck och har alltid gillat genren. Det var sjukt kul att få spänna bågen inom detta, och det vill jag verkligen fortsätta med.
– Jag tycker det är kul att det görs svenska skräckfilmer. Jag vill se dem och hänga med i utvecklingen. Jag hoppas att det växer och att det görs mer ännu genrefilm. Och det känns också som att det skett något slags skifte, där det finns en större öppenhet både på film- och tv-sidan för att göra genre.
Det fina mottagande som filmen hittills fått internationellt torde vara ännu en push i rätt riktning, både för skräckgenren och för Mattias J Skoglunds fortsatta karriär.
– Det är bra att vi har fått fin uppmärksamhet internationellt, men till syvende och sist handlar det om ifall vi kan locka publiken. Att filmen är underhållande och funkar som skräckfilm.
– Jag var förresten inne på FromBeyonds sajt och såg hyllningen till Exorcisten III (William Peter Blatty, 1990). Det är en film som jag verkligen gillar. Det är en film som har en helt egen ton. Figurinerna på hyllan i en av de äldres rum är faktiskt en liten hommage till just den filmen.
— — —
Robert Wettersten
FAKTA: Hemmet
Regi: Mattias J Skoglund
Manus: Mattias J Skoglund och Mats Strandberg Foto: Malin LQ
Producent: Siri Hjorton Wagner
Skådespelare: Philip Oros, Anki Lidén, Gizem Erdogan, Malin Levanon, Lottie Ejebrant m.fl.
Biopremiär: Ons 29 oktober 2025