I Dario Argentos tredje film, ”Four Flies on Grey Velvet”, bjuds tittaren på en spännande mordhistoria där en rocktrummis tvingas försöka lösa mysteriet. En film som varit svår att få tag på länge, men som äntligen finns tillgänglig enkelt för alla de som vill ha den, och med tanke på…
I denna thailändska actionfilm från 1976 hjälper ett gäng elefanter till att stoppa några skurkars framfart. Resultatet är lika underhållande som det låter, och ett måste för alla med intresse av kultfilm.
”Death Bell” är inget som kommer förändra filmhistorien det minsta, men som komplement till uttjatad amerikansk tortyrskräck funkar den dock helt okay.
”The Cat o’ Nine Tails” från 1971 var Dario Argentos andra film som regissör, och kom ut i kölvattnet av hans kritikerrosade debut ”L’uccello dalle piume di cristallo”, mer känd som ”Ljudet av Kristallfågeln” i Sverige. Efter den genomslagskraft hans första film hade, så var förhoppningarna höga inför ”The Cat…
”Sawako Decides” är något av en urvattnad och slätstruken filmupplevelse, vilket är synd, då den hade potential att kunna ha blivit riktigt bra.
I den fjärde samlingen berättelser från Eskapix bjuds det på ett gäng finfina skräcknoveller och annat rysligt som bör tilltala alla de som är nyfikna på litteratur bortom pockethyllorna.
Slashern ”Pieces” från 1982 bjuder på en uppsjö tokigheter tillsammans med stora mängder blod och ett tempo som är få filmer förunnat. Uppskattar man småtrashig europeisk film från den här tidsperioden har den här filmen allt man kan önska.
Som serietidning skiljer sig ”The Walking Dead” rent handlingsmässigt från tv-serien med samma namn, men båda berättelserna genomsyras av samma trolska atmosfär av dystopi, skräck och uppgivenhet. Vare sig man älskar skräck, eller om man bara uppskattar en bra berättelse, så gör man sig själv en rejäl tjänst genom att…
”Tärningen är kastad” är inget filmiskt mästerverk. Men den gör vad den ska, det vill säga levererar en spännande berättelse där alla karaktärer är potentiella mördare.
”House On The Edge Of The Park” är kanske inget extraordinärt men det rör sig om fint hantverk från Deodatos sida även om det är skådespelarna som är den största behållningen. Och då menar jag först och främst David Hess i en roll som han verkar vara som skapt för.