House On The Edge Of The Park (1980)

House On The Edge Of The Park, aka La casa sperduta nel parco
Terror, Italien, 1980
Distributör: Njuta Films
Regi: Ruggero Deodato
Skådespelare: David Hess, Giovanni Lombardo Radice aka John Morghen, Annie Belle m.fl.
Längd: 91 min
Finns på svensk dvd från 2007

— — —

David Hess är död – men länge leve hans psykopatporträtt. Hans namn var för många synonymt med terrorfilmgenren där han spelade några minsta sagt oförglömliga karaktärer. Det började 1972 med den sadistiska dåren Krug i Wes Cravens ökända förstaverk Last House On The Left (där Hess även stod för musiken). En film som också nästan ledde till att Craven banlystes av de amerikanska filmbolagen på grund av dess grova och sexuella våld. I Italien såg man dock en kassakalv i Cravens upplägg och inte minst i den svartlockiga och bredsmilade Hess. Detta resulterade bland annat i House On The Edge Of The Park.

Året var 1979 och Ruggero Deodato filmade sitt kontroversiella mästerverk Cannibal Holocaust. Denna film skulle 1980 leda till åtalspunkter för både djurplågeri och brått mord. Även om Deodato senare skulle bli helt friad från dessa anklagelser så skulle det hindra honom från att jobba i flera år. I skuggan av Cannibal Holocaust står House On The Edge Of The Park, också inspelad 1979. Precis som namnet antyder så är det en film som starkt anknyter till Cravens premiärverk. Dels gäller detta filmens tematiskt upplägg och grundidé med en så kallad ”husinvasion”, men likheterna slutar inte där. David Hess fick också reprisera sin roll som sadistisk dåre och kidnappare.

Filmen inleds med ett grovt överfall på en ung kvinna. Gärningsmannen Alex (Hess) blir tillsynes helt galen av den maktsituation han befinner sig i och allt går så långt att kvinnan avlider. Ett år senare har han förmodligen glömt det hela och tjänar sitt levebröd som bilmekaniker. Han har precis satt på sig discoskruden och är på väg ut på stan med polaren Ricky (Giovanni Lombardo Radice), när en glassig bil svänger in till verkstaden. I bilen sitter ett välbärgat ungt par som har fått något form av motorproblem. En lätt match för Alex och Ricky som snart sitter i bilens baksäte på väg till en privat villafest tillsammans med paret. Väl på plats så verkar de andra unga festbesökarna rejält nyfikna på vad Alex och Ricky är för några figurer. De börjar utföra små experiment på de båda unga männen som allt mer börjar känna sig förlöjligade och utskrattade. Detta triggar igång Alex och snart bestämmer han sig för att ta kontroll över festen. Med en rakkniv i högsta hugg är det plötsligt han som dikterar reglerna. Men allt är inte så enkelt som det först verkar.

Till att börja med så måsta man konstatera att Hess och Radice är fantastiska ihop och kompletterar varandra perfekt. Hess är bullrig, lynnig och manipulativ som discoslemmet Alex och Radice är svag, nedbruten men totalt oberäknelig i rollen som lågbegåvande Ricky. För Alex handlar allt om makt. Han verkar i grund och botten avsky de rika ungdomarna och när de dessutom beter sig nedlåtande mot honom på grund av hans lägre klasstillhörighet så rinner bägaren över. Detta får honom att starta någon form av skenande revolution där han plötsligt blir herren på täppan. Kanske är han ett monster skapat av samhällets klyftor, men han kan lika gärna bara vara en person som lärt sig använda detta som ursäkt för att släppa lös sitt sadistiska inre monster. Alex blir ett hånflinade vidunder i discokläder och Hess verkar trivas som fisken i vattnet. Kanske gör han här också sitt livs roll.

Precis som många andra italienska exploitationregissörer så klarar Deotato skickligt hoppa mellan genretyper utan några större problem. För trots att House On The Edge Of The Park gjordes samma år som han gjorde Cannibal Holocaust så finns det inte många likheter. Här är det discomusikens New Yorks-storstadsdjungel istället för den vackra med dödliga Amazonasdjungeln. Gianfranco Clerici står åter för manus och Riz Ortolani gör även denna gång filmmusiken. Men detta skulle det nog vara svårt att avgöra om man inte kunde läsa sig till det. Även det starka direkta våld som finns i Cannibal Holocaust lyser här med sin frånvaro. Istället så finns det obehagliga snarare på ett psykologiskt plan när Alex maktbegär tvingar de rika offren till drivor av förnedring. Speciellt filmens kvinnor utsätts rejält för Alex fokus. Ja skulle man beskriva House On The Edge Of The Park som en ganska sleazig historia så skulle detta närmast vara en underdrift. Filmen är närmast till bredden proppfull med nakna kvinnokroppar.

Men är nu detta en bra film? Jo det tycker jag. Visst blir det lite småsegt ett tag mot mitten, men i slutet tar allt rejält med fart igen och det levereras en smart tvist och hela paketet. House On The Edge Of The Park är kanske inget extraordinärt men det rör sig om fint hantverk från Deodatos sida även om det är skådespelarna som är den största behållningen. Och då menar jag först och främst David Hess i en roll som han verkar vara som skapt för. Alex må vara en vidrig och avskyvärd karaktär. Men Hess porträtterar honom så engagerat att det samtidigt är svårt att inte tycka (med risk att låta knäpp) att han faktiskt är ganska skön i all sin ursinniga arbetarklassondska. Hess hade helt enkelt en jäkla massa karisma. Må han vila i frid.

Betyg: 7 av 10

— — — 

Kristoffer Pettersson; FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*