The Running Man
Science Fiction, USA, 2025
Regi: Edgar Wright
Skådespelare: Glen Powell, Josh Brolin, Katy O’Brian m.fl.
Längd: 133 minuter
Betyg: 9 av 10
Det här är min tredje recension av en Stephen King-filmatisering… eller ska jag ta fram mitt inre pretto och säga att jag recenserat två King-filmatiseringar (Salem’s Lot och The Monkey) och nu skriver min första Richard Bachman-filmatisering? Nej… tanken är förstås frestande, men dels så står det Stephen Kings namn i förtexterna och för min egen del faller jag på omständigheten att jag i förväg visste att det var Stephen King bakom pseudonymen när jag läste ett par Bachman-böcker. The Running Man/Den flyende mannen var dock inte en av dem, så min enda relation till den är filmatiseringen från 1987 med Arnold Schwarzenegger. En film jag har lika få minnen av som King av när han skrev boken. Det enda som fastnat är scenen när Arnolds karaktär motvilligt ska skickas in i det livsfarliga spelet och säger ”I’ll be back” varpå programledaren glatt svarar ”Only in the re-runs.”
Edgar Wright har jag däremot lite mer koll på. Jag kan inte påstå att han är någon favoritregissör men han har gjort en del fyndigt roliga filmer. Han har en egen stil, åt det där nördiga hållet där det verkar som att filminspelningar är hans stora lekplats i livet, vilket leder till humoristiska spektakel med bra dialog och mycket referenser. När han förenar sitt eget sätt av lekfullt filmskapande med en allvarlig berättelse kan det bli färgsprakande magi – som Last Night in Soho. Kanske 2021 års bästa film och helt klart Wrights bästa film. När nyheten nådde mig att han skulle filmatisera en Stephen King-bok var min första tanke ”Det måste vara The Running Man.” Fråga mig inte varför, men på något vis kändes det som något stort som var menat att bli: ”En dystopi där människor flyr för sina liv i direktsänd tv för att få pengar – regisserad av Edgar Wright!”
I en härligt retrofuturistisk framtid som känns som en blandning av Blade Runner och Tillbaka till framtiden 2 råder det stora skillnader på levnadsstandard om man är rik eller fattig… eller nej, det känns inte särskilt annorlunda än det är idag, vilket är en återkommande känsla i filmen. Det hela börjar på ett helvetesliknande stålverk där vår hjälte Ben Richards (Glen Powell i toppform!) tagit med sig sin lilla babyflicka till chefens kontor. Ben vill både konfrontera sin chef, eller rättare sagt sin före detta chef, och be om att få tillbaka sitt jobb. Chefen är inte intresserad – och vi tittare fattar att Ben har förlorat sitt jobb för att han varit godhjärtad och varnat om faror – trots att Bens lilla dotter är svårt sjuk och behöver medicin som han och frugan Sheila (Jayme Lawson) annars inte har råd med. Det finns även en annan anledning till att han har med sig sitt barn.
Frustrerad och nedsjunken hemma i lägenheten inser Ben – svartlistad som han är på grund av gott uppförande och säkerhetstänk – att det inte finns någon annan väg till snabba cash än att ställa upp i ett av de otaliga tävlingsprogrammen som sänds på tv. Program som alla verkar sluta med att man som deltagare får rejält ont om man inte klarar utmaningarna. Det farligaste, tillika mest populära, tv-programmet är The Running Man: ett slags direktsänt The Most Dangerous Game, som ingen deltagare överlevt. Nu är det inte det som Ben tänkt ställa upp i när han anländer för audition, men diverse obehagliga incidenter gör att programmets skrupelfrie producent Dan Killian (Josh Brolin) får upp ögonen för honom. Av ungefär samma anledningar som vi tittare; ”Här har vi en riktig superhjälte utan superkrafter med rätt bakgrund, fysik och potential att faktiskt ta hem spelet!” Förskottspengarna för att ställa upp är tillräckliga för att bekosta dotterns medicin plus att kunna göra något kul för resten, samt att ju fler dagar man överlever ju mer pengar tjänar man – och ifall man dör så går ändå det samlade kapitalet till ens efterlevande. Saken är biff – Ben Richards går med på att bli en flyende man. Reglerna: håll dig på flykt, vart du vill i världen, från de utsända jägarna i 30 dagar och undvik att bli mördad av dem eller omgivningen. Ben Richards egen regel och budskap till omvärlden: Man kan vara snäll och stark på samma gång!
Mer än så här behöver man inte skriva om The Running Man anno 2025. Det är ett rakt, fartfyllt och adrenalinframkallande äventyr. Det är inte många partier där det blir långsamt, och för att vara en berättelse med så pass enkel premiss blir det aldrig repetitivt eller högtravande. Att det är de fattiga underdogsen som är hjältarna och de rika överklassnissarna som är skurkarna är liksom en självklarhet. Josh Brolin är härligt osympatisk, en karismatisk skit. Programledaren Bobby T (Colman Domingo) är egotrippad, svulstig, en riktig drama-queen. Och McCone, själva huvudjägaren, the best of the best, iklädd rock, skidmask, solglasögon och basker är en klassisk serietidningsskurk av det fysiska slaget. Jag vet inte om gentlemannaskurk är rätta definitionen men det här är en jägare med klass. Jag tänkte ofta ”Jag är så glad att det är han som jagar Ben Richards. Hoppas vi får se honom demaskeras.”
Det är allmänt hög klass på skådespelargalleriet. Jayme Lawson är sårbar i rollen som Bens fru och småbarnsmamma som inte är bekväm med sitt låginkomstjobb, Katy O’Brian (muskelberget i Love Lies Bleeding) spelar Running Mans kvinnliga deltagare Jenni Laughlin, William H. Macy som quartermaster, Daniel Ezra och Angelo Gray som bistående far och son, Emilia Jones som ung mäklare från Bangor, Maine (naturligtvis) och Michael Cera i rollen som… vad ska man säga… Ensam Hemmas Kevin McCallister om han varit med i en Stephen King-berättelse. Dessutom dyker det upp två Saturday Night Live-komiker: Martin Herlihy (från Please Don’t Destroy-segmenten) och James Austin Johnson (antagligen den bästa Donald Trump-imitatören i SNL:s historia). Herlihy spelar Tim, Running Mans tredje deltagare. Johnson tyckte jag att jag såg i bild, men framför allt hörs han som tv-programmets omisskännliga speakerröst. Och förstås, Glen Powell som här visar att han är en leading man att räkna med.
Som jag flaggade för tidigare, The Running Man utspelas i en dystopisk framtid som inte känns som vår nutid – men ändå känns det inte främmande. Inte bara det att en sån här tv-produktion skulle kunna uppstå när som helst, eller åtminstone som privat streaming-show – filmens framställning av AI är skrämmande aktuell. Det är en fröjd att sitta i biofåtöljen och följa detta spektakel av action, samhällssatir och tankeväckande teman, samtidigt som man känner en falsk trygghet i att ”det här är bara på film, eller hur?” Något som jag är övertygad om är exakt samma känsla Edgar Wright vill förmedla, samtidigt som du får en rejäl energikick!
— — —
Roger Möller