Cains Många Ansikten (Raising Cain)
Genre: Thriller
Land: USA
År: 1992
Regi: Brian DePalma
Skådespelare: John Lithgow, Lolita Davidovich, Steven Bauer m.fl.
Speltid: 90 minuter
Betyg: 6.5 av 10
Släppt på bluray av Studio S Entertainment 13/10
Ibland spelar hjärnan en ett spratt tydligen. När Raising Cain, eller Cains Många Ansikten, som är titeln som pryder fodralet, landade i lådan fick jag upp minnen av en kväll, kanske natt, på 90-talet då jag satt i pojkrummet och flippade mellan kanalerna på den gamla goda tjock-tv’n modell liten. Landade till sist på just sagda film, och jag kunde svurit på att det var den vid tidpunkten filmgodistäta Kanal fem som visade den. Så döm om min förvåning när det enligt svensk filmdatabas var Tv 4 som visade den 1995. Mindes jag även fel film? Hade jag ens sett denna rulle innan? Studio S har nu återsläppt denna Brian DePalma-kritade thriller på Blu-ray så oavsett hur historien är skulle det nu bli ordning på torpet!
Carter Nix (John Lithgow) är en respekterad och omtyckt person. Han är omtyckt i sitt yrke, som granne, som far och make. Men under den perfekta mannens yta bubblar det något, och hans tvilling som dyker upp med jämna mellanrum verkar vilja egga på mörkret som ligger och lurar i vassen. Det verkar bara behövas en liten knuff för att få Carter över kanten, men vad kan det vara som utlöser det? En motgång, ett nederlag eller kanske en otrogen fru?
Vill börja med en liten varning, att om ni planerar att köpa denna utgåva från Studio S, som jag tycker ni ska göra, så undvik att läsa baksidestexten. Den berättar lite för mycket om filmen tyvärr.
Vad är det då för film vi bjuds på? Vill inte att detta låter negativt, för det är det absolut inte. Men filmen vi får är verkligen passande till kvällen som jag beskriver i inledningen av denna text. En kulen kväll som börjar närma sig natt och man halvligger i soffan. Vad passar då bättre än en thriller från tidigt 90-tal? Det finns en mysig känsla över filmer av denna sort, även om ämnet inte direkt är synonymt med mys. Lite som en varm filt och man känner sig hemma. Det är inte ett mästerverk med höga betyg, men ibland vill man bara ha en tofu och potatis-film som bjuder på precis det man vill ha.
Jag märker hur mycket jag gillar John Lithgow varje gång jag ser honom i något. Han känns lite förbisedd som skådespelare, och tyvärr ramlar jag in i det med. Men varje gång man ser en film med honom så påminns man om att man gillar karln, och att han är en sådan skådis som kan spela nästan vad som helst. I Cains Många Ansikten får han en hel del att göra, och sköter sig såklart bra. Hans medskådespelare är helt okej med, även om ingen kanske sticker ut och blev rånad på en Oscarsstatyett under galan 1992. Det görs precis vad som behövs för att filmen inte ska kännas trög eller tunn trots att storyn inte är så djup. Lite skoj att se Gabrielle Carteris som man mest känner igen från ungdomens dagar när hon spelade den brådmogna Andrea Zuckerman i Beverly Hills 90210, här som en lite tuffare karaktär med en cigg i mungipan.
Cains Många Ansikten är en åktur rakt ner i det tidiga 90-talet som har lite gjord för tv-touch, men inte på ett negativt sätt. Storyn är precis lagom dum så man ska bli underhållen och den innehåller en del spännande och bra delar plus en slutscen där jag skickar iväg en chefs kiss rakt mot tv-rutan. John Lithgow är som vanligt bra, och jag känner att jag vill se mer med honom omedelbart när eftertexterna börjar rulla.
Vill du ha en mysig kväll med en filmisk filt svept runt dig så tycker jag absolut du ska kolla in Cains Många Ansikten. Du kanske inte kommer komma ihåg den i all evighet, men det är en go’ och lite puttrig resa för stunden. Studio S släpp av den vände upp och ner på mitt minne jag hade av filmen och den där kvällen på 90-talet, men jag tackar för det för då fick jag göra ett besök igen.
— — —
Mikael Hammarberg