Det är alltid lika trevligt när ens (höga) förväntningar infrias. Robert Eggers har med sin Nosferatu skapat en film som har nog med tänder och klor för att göra sig förtjänt av namnet.
Sankta Lucia är i det stora hela en rätt lyckad slasherfilm. Den har den ytterst goda smaken att nöja sig med att vara 72 minuter lång, använder praktiska effekter och lägger inte för mycket fokus på onödigheter.
Invasiva arter är en mycket lyckad skräckroman som blir otäck just för sitt sätt att låta det fina, här ett semesterparadis, möta det monstruösa. På det drivs berättelsen framåt av att den har personer vars öde man engagerar sig i och oroar sig för. Beskrivningarna av insekter som tränger sig…
Terrifier 3 är både välgjord och rolig, och en del gorescener framkallar obehag även hos FromBeyonds recensent. Har Damien Leone äntligen lyckats?
Känslan jag lämnas med efter Förbjuden graviditet är att jag vill ha mer. Det är som ett naggande gott smakprov av något större som metodiskt byggs upp, berättelse för berättelse.
Det finns en skylt man passerar när man rullar ut från stan på vilket det står: ”Du lämnar nu Jerusalem’s Lot. En trevlig liten stad. Välkommen åter!” För min del räcker det med ett besök.
Boken är ett försök att skriva om den svenska filmhistoriografin, och det på ganska goda grunder. De mindre distributörerna stod för halva utbudet, men saknas i filmhistorien.
Som dokumentär och tidsdokument är ÖS väldigt bra och den kommer nog öppna ögonen på vissa tittare inför den här ganska smala subgenren, och det finns så mycket att upptäcka. Har du minsta intresse för subkulturer och musik så se ÖS när du får chansen.
Fargeats syntes av våldsam genrefilm och feminism fungerade bättre i Revenge än i The Substance, som tyngs ner av övertydlighet och en final som faller platt trots rejält med gore.
Speak No Evil överraskar och visar sig vara en remake värd att lägga sin tid på, även om den aldrig är i närheten av originalets höjder.