The Wicker Man
Genre: Skräck (1973)
Land: England
Distributör: Studio S
Regi: Robin Hardy
Medverkande: Edward Woodward, Christopher Lee, Britt Ekland m.fl
Längd: 90 min
Betyg: 9 av 10
Jag äger inte så många fräcka specialutgåvor av filmer som jag önskar, men en som står tryggt och glänser i hyllan är trälåde-versionen av The Wicker Man. En film jag tror att, likt exempelvis Soylent Green (R. Fleischer 1973), många har ett hum om men kanske inte sett, men som finns med i populärkulturen på olika vis. Tyvärr har det ju också på senare år blivit mer vanligt att parafrasera och prata om den ruttna remaken av The Wicker Man (N. LaBute) från 2006. Men den släpper vi nu, för här handlar det om Studio S utgåva av The Wicker Man-originalet, och då har vi inte en överspelande, cgi-bi attackerad, vrålande Nic Cage så långt ögat kan nå.
En ung skolflicka tycks ha försvunnit från en avlägsen ö i Skottland, och polisinspektör Howie (Edward Woodward) åker dit för att undersöka saken. Vid första anblick verkar den lilla staden på ön vara en idyll, även om invånarna är underliga enligt Howes synsätt. Deras levnadssätt är underligt och han börjar misstänka att det ruvar något bakom den fasad de uppvisar…
Sir Christopher Lee har 282 titlar till sitt namn på imdb.com, och det är ju i sig extremt imponerande. The Wicker Man är hans favorit av allt han gjorde, och det märks att han stormtrivs i rollen somDet vankas festival! (passa på att lyssna på Lord Summerisle av Blood Ceremony medan ni läser detta). Jag är beredd att hålla med den gode Lee, The Wicker Man är hans bästa av alla filmer jag sett honom i, och det känns som han verkligen gör karaktären till sin. Han gjorde filmen gratis och betalade även själv för den pressturné han gav sig ut på när filmen skulle släppas, vilket bara gör att man tycker ännu mer om honom. Tycker också Woodward är bra som den träiga och väldigt strikta polisinspektören som landar i en miljö som går rakt emot hans hårt hållna kristendom. Det är överlag ett bra persongalleri i filmen där alla skådespelarna gör ett bra jobb, och extra kul att se Ingrid Pitt och Britt Ekland. Ekland som för övrigt är med i en annan av mina Lee-favoriter, The Man With The Golden Gun (G. Hamilton 1974).
The Wicker Man är för det första en väldigt snygg film. Det är lite sådär torra, men fina, 70-tals-färger, miljöerna är makalösa och när ögat fått sitt så kommer storyn och smäller till. Man vet inte var den ska landa, och det är väldigt skönt, för slutet är otroligt.. ja, det är dit jag måste gå. Den balanserar också smidigt mellan olika genres utan att det känns krystat eller att någon del inte passar in och har hela tiden en drömsk och lite febrig känsla över. Man känner väl igen miljön som filmen utspelar sig i, men det är något som skaver och gör att det också känns drömlikt och udda. Har extremt svårt att se hur The Wicker Man skulle kunna göras under något annat årtionde än 70-talet. De få kvarlevor från det flummiga 60-talet, och dess glättiga yta som fanns stampades snabbt ner i marken av 70-talets tyngd.. och jag njuter helhjärtat.
Studio S bjuder som sig bör på extramaterial, närmare 3 timmar sådant också. Det är flera dokumentärer med olika ingång till filmen, och det är kul att se. Det intervjuas fans av filmen, folk inblandade i filmen och som tur är dyker Lee upp med och diskuterar filmen. Så även om du sitter på ett ex av filmen redan kan det vara värt att knipa Studio S utgåva också. Bra längd på de olika delarna med, så det är inga 5-minutersgrejer här.
Du behöver inte fundera, det är bara hugga ett ex av Studio S blu ray-utgåva av The Wicker Man så snabbt du kan. Det är en väldigt bra, drömsk, obehaglig, vacker och bra ockult rulle med ett helt otroligt slut och fylld av bra skådisar och miljöer man mer än gärna skulle spendera tid i. Då har jag inte ens nämnt soundtracket… men ja, det är guld med. Tackar återigen Studio S för att de släpper dessa klassiker i uppdaterade utgåvor med bättre ljud och bild. Ser fram emot vad de har i skjortärmen här näst. Är ju några mer 70-talare jag hoppas de ska lägga vantarna på.
Mikael Hammarberg