The Punisher
Australien, Action, 1989
Distributör: Atlantic
Regi: Mark Goldblatt
Skådespelare: Dolph Lundgren, Jeroen Krabbé, Louis Gossett Jr m.fl.
Längd: 89 min
På svensk DVD och Blu-ray från 2013-05-22
— — —
Mark Goldblatts ultravåldsamma actionrulle The Punisher kom 1989. Totalförbjuden av den svenska censuren omhöljdes denna titel, åtminstone i min värld, av ett nästan aggressivt mörker. Ryktena sa att detta var den ultimata våldsfilmen och skulle man råka se den så var det nästan omöjligt att inte omgående bege sig ut och själv begå otäcka våldsbrott. Detta var naturligtvis en kraftig överdrift, men när jag några år efter filmens premiär fick tag på ett exemplar av filmen kände jag mig ändå som en kung. The Punisher var faktiskt fanatiskt våldsam och Dolph Lundgren var hårdhet personifierad. Dolphan var helt enkelt oklanderlig som Frank Castle, den hämnande serietidningshjälten som även gick under namnet The Punisher.
1989 var också ett år då serietidningshjältar på vita duken inte hörde till vardagen. Att hoppa runt i trikåer var helt enkelt fånigt och superkraften ansågs vara trams. Även i serietidningsvärlden hade det slagits an en hårdare ton och i synnerhet antihjälten ”The Punisher” hade blivit populär. Förvisso i trikåer, men med en döskalle på bröstet slaktade denna kallhamrade hämnare gangsters på löpande band och utan pardon. Helt i fas med 1980-talets ultravåldsamma actionfilmer så saknade The Punisher dessutom allt som hade med superkrafter att göra. Istället var det krigsstrategier och tunga automatvapen som gällde. För en liten kille som mig var detta också den absolut coolaste figur som fanns. Jag samlade på allt som hade med The Punisher att göra. Och även om jag inte egentligen tyckte att Goldblatts film var tillräckligt lik serietidningen så gjorde min kärlek till actionfilm dessutom detta till lite av en kronjuvel i min samling.
Nästen 25 år senare ger filmdistributören Atlantic ut Mark Goldblatts The Punisher på blu-ray. Jag förbeställer naturligtvis denna utgåva så fort som det är möjligt. Filmen ifråga har jag inte sett sedan jag senast kollade på min VHS-utgåva av filmen, och det var minst 15 år sedan. Trots att den cirkulerat på import-DVD ett par år så har jag väntat. Förr eller senare kommer den på blu-ray har jag tänkt, och det är så jag vill återbekanta mig med denna fina gamla actionfest. Hur står sig då Goldblatts The Punisher idag kan man fråga sig? Ja inte känns den speciellt farlig längre, men det hindrar inte filmen från att vara hantverksmässigt stabil och dessutom riktigt underhållande.
Som sagt så skiljer sig denna film en del från dess originalserietidning, även om själva huvudhistorien är den samma. I Goldblatts film har Frank Castle skinnkläder istället för trikåer och saknar sin typiska döskalle på brustet. Hans familj har även här blivit mördad av maffian, men istället för att ha blivit nedskjutna när de var på picknick i Central Park så har det sprängts i en maffiariggad bilbomb. Efter bomben tror allmänheten att polisen Frank Castle är död, men i själva verket har han gömt sig i New Yorks kloaker där han bland annat sitter naken och mumlar om hämnd. Men helt passiv har han absolut inte varit. Gång på gång har han slagit till mot den italioamerikanska maffians olika familjer vilket har lett till att de nu kraftigt har decimerats. Filmen inleds också med att den sista av de skyldiga till Castles familj frias från åtal gällande mordet på Castles familj, och beger sig hem till sin lyxvilla för att skåla i champagne. Där väntar dock The Punisher och något vidare party blir det inte tal om för den frikände gangstern. Frank Castle har nu på egen hand mer eller mindre krossat New Yorks organiserade brottslighet, men ett nytt hot dyker snart upp – den japanska Yakuzan.
Men helt uträknad är inte den italioamerikanska maffian än. Hemkommen för att försöka plocka upp spillrorna av den nu rätt sargade brottsorganisationen kommer Gianni Franco (spelad av holländaren Jeroen Krabbé). Detta är dock ingen lätt uppgift när Francos pengakran avbryts då hans knarktransport attackeras av japanska gangsters. Castle lutar sig nu tillbaka i sin kloak med inställning; bra, låt dem döda varandra. Men när Yakuzan kidnappar de italienska gangsterbossarnas barn, för att sälja dem på svarta marknaden, så känner The Punisher att det nog åter är dags att ge sig in i leken.
Även i dagens mått så är detta en ganska våldsam film, även om den naturligtvis framstår rätt tam om du jämför med en modern motsvarande actionsmocka som Universal Soldier: Day of Reckoning (2012). På det stora hela så byggs Goldblatts film upp kring olika riviga actionscener där Dolph Lundgren, här med svartfärgat hår och synligt påsminkad skäggstubb, avlivar folk som om det vore lagligt. 97 personer ska tydligen gå åt i denna film, och då räknas inte ens de som möter sitt öde i någon form av explosioner. Eftersom filmen klockar in på 89 minuter så kanske ni förstår att detta ändå är en ganska imponerande siffra.
Vid sidan om allt skjutande, knivkastande och sparkande så får vi dessutom följa Jake Berkowitz, som spelas av Louis Gossett Jr. Denna Jake Berkowitz har inte bara ett ganska ovanligt namn för att vara afroamerikan, han var dessutom en gång i tiden Castles polispartner. Tvärt emot vad allmänheten tror så är Berkowitz helt övertygad om att Castle inte är död, utan i själva verket är hämnaren The Punisher. Denna rätt klyschiga karaktär är naturligtvis inklämd i manuset för att filmen ska få en lite djupare bakgrundshistoria. Berkowitz teamar också upp med en ung poliskvinna (Nancy Everhard) men inte tillför de två speciellt mycket förutom att bli kidnappade så The Punisher får rycka ut och rädda dem. Men detta är naturligtvis bara formalia. Tyngden i filmen läggs utan tvekan på The Punishers våldsamma möten med Yakuza-gangstrarna. Ett råbarkat karategäng som leds av en synnerligen kallblodig dam vid namn Lady Tanaka (Kim Miyori) och hennes kampsportande ninjadotter (Zoshka Mizak). Det blir med andra något att bita i för The Punisher…
Mark Goldblatt har själv inte regisserat speciellt många filmer, men låter namnet bekant så är det inte speciellt konstigt. Goldblatt är nämligen en av de flitigast använda klipparna i Hollywood och har bland annat mejslat till The Howling, Halloween II, Terminator, Commando, Terminator 2, Starship Troppers X-Men: The Last Stand och massa andra tok-creddiga filmer. The Punishers klippning är naturligtvis också i absolut 1980-talsostig världsklass, och överlag känns Goldblatts regi faktiskt generellt bra. Filmen är gjord i Australien och det rör sig om ren Ozploitation, men detta hindrar inte Goldblatt från att skapa en rätt hyfsad New York-känsla. Han har även hittat en bra ton i filmen som ger en känsla av en serietidningsvärld utan att vara för överdriven och tramsig. Action-scenerna är medryckande och flyter bra och mot slutet går de över i ren kampsport, och här levererar karate svart-bältaren Dolph Lundgren också riktigt bra. Då dessutom filmens japanska kamsportsskådisar Kenji Yamaki och Hirofumi Kanayama vägrade att inte slåss på riktigt (det var tydligen emot deras inställning till kampsport) så är det full kontakt i dessa scener som gäller. Detta syns och filmens avslutande kvart, när The Punisher dundrar in i Yakusans högkvarter, är 1980-talsaction i absolut referensklass.
Speciellt en scen i filmens avslutande uppgörelse ger mig fortfarande välbehagsrysningar. Lundgren går med blicken fokuserad framåt genom en korridor bestående av japanska pappersväggar. Utan att vika blicken det minsta slår han plötsligt in sin stora kniv i väggen till höger om honom. Helt oberörd kliver han sedan vidare samtidigt som en japansk gangster faller ut ur väggen med kniven sittande stadigt i bröstbenet. Episkt helt enkelt, episkt…
Med andra ord så fungerar Mark Goldblatts The Punisher fortfarande bra, även om filmen i modern tid nog känns mer tidstypiskt actiondum-charmig än farlig. Filmen innehåller exempelvis 1980-tals obligatoriska element som ninjor och skurkar som skjuter så illa att de inte ens skulle kunna träffa en strand med en badboll. Dessutom så försöker Dolph, som själv var med och skrev sin karaktärs dialog, vara sådär 80-talsactionpypiskt fyndig och har laddat med ett helt gäng dråpliga repliker. Detta skär sig något mot det mörker som finns i karaktären The Punisher, men vad skulle egentligen 1980-talsaction vara utan en fyndig replik när filmens hjälte ligger på sträckbänken? Mark Goldblatts The Punisher är hur som helst den bästa The Punisher-filmatiseringen hittills. Vid sidan om Craig R. Baxleys sköna Dark Angel (1990) så är detta förmodligen också gräddan på Dolphans karriär.
Betyg: 8 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson; FromBeyond-redaktör