The Monster Squad (1987)

Monster Squad

Skräck/Komedi, USA, 1987

Regi: Fred Dekker

Manus: Fred Dekker och Shane Black

Medverkande: Andre Gower, Tom Noonan, Ashley Bank mfl.

Distributör: Lionsgate

Längd: 82 minuter

Finns på amerikansk import blu-ray och dvd sedan 2009

— — —

Tittar jag tillbaka på min barndoms glansdagar så var jag redan då väldigt nyfiken på monster och allt som hade med skräck att göra. Jag fick inte se skräckfilmer eller så, men intresset fanns ändå där och har varit lika starkt under hela min uppväxt. Mitt första möte med skräckfilm kom när jag var runt 8-9 år gammal, då ett par kompisar hade spelat in en film med den häftiga titeln Monsterklubben från TV. Här möttes jag av en värld jag inte stött på tidigare, och som fick mina ögon att växa av häpnad och beundran. Att det skulle dröja mer än tio år innan jag skulle se filmen igen hade jag givetvis då ingen aning om.

Filmen i fråga har originaltiteln Monster Squad (1987) och handlar om ett gäng ungdomar, eller barn, som har en monsterklubb där de läser skräcktidningar och diskuterar monster. Allt som en ung pojke kan önska, med andra ord. När det börjar dyka upp monster på riktigt i deras sömniga småstad, ledda av greve Dracula, bestämmer sig pojkarna för att ta tag i det själva. Föräldrarna tror givetvis inte på vad det har att säga, så det är upp till pojkarna att stoppa monstren från att förstöra en viss amulett som håller balansen mellan godhet och ondska.

Nostalgifaktorn kring denna film är för mig, föga förvånande, ofantligt hög. När jag nu ser om filmen som vuxen upptäcker jag att jag minns vissa scener starkt och dom går fortfarande rakt in i hjärtat på mig, trots att jag nu är betydligt äldre. Det märks att Fred Dekker och filmteamet bakom Monster Squad hyste en stor kärlek till och beundran för de gamla monsterfilmerna från Universal, och delvis är den här filmen en enda stor kärleksförklaring till de skräckfilmer de själva växte upp med.

Monster Squad lyckas även vara mer än så. Den fångar den där unika känslan som bara “ungdomar hamnar i äventyr”-filmer från 80-talet kan ha, och slänger in en dos skräck i detta. Kombinationen är inget annat än enastående. Är man i “rätt” ålder är den här filmen i princip den perfekta skräckfilmen, inte för otäck, men inte för mesig heller. För oss lite äldre, men som fortfarande har barnet kvar inom oss, fungerar filmen minst lika bra. Liksom Dekkers debutfilm Night of the Creeps (1986) är detta ett närmast perfekt möte mellan det läskiga och det komiska, där det ena aldrig tar överhanden, utan de båda fungerar i en utmärkt symbios och skapar en film som underhåller konstant.

Förutom att vara rolig kan man även hitta allvarligare motiv och teman i Monster Squad. Tydligast blir detta hos huvudrollens föräldrar, som man i ett par scener kan se bråka, och som verkar ha problem i äktenskapet, då fadern är frånvarande och jobbar väldigt mycket. På så sätt blir barnens monsterklubb en tillflyktsort där de kan vara utan vardagliga bekymmer och istället ägna sig åt det de älskar helhjärtat. På samma sätt fungerar filmen som en resa in i en värld där man för en stund kan sluta bry sig om det som existerar utanför filmen och istället njuta av att befinna sig i en värld där monster är det stora hotet. Det finns även en scen mot slutet som är väldigt känsloladdad och som på många sätt tydligt manifesterar det budskap kring utanförskap och gemenskap som filmen vill förmedla, där det alltid finns en plats för alla, även om man är lite annorlunda.

Från början till slut är detta en fantastiskt välgjord film som fungerar utmärkt på alla nivåer. Barnskådespelarna gör ett fenomenalt jobb, där den minsta av dom lyckas med sin rollprestation trots sina ringa ålder på fem år. Effekterna, som legenden Stan Winston och hans tema står för, är makalösa att titta på och vittnar om en tid där man faktiskt brydde sig om hur saker och ting såg ut, istället för att låta ett gäng mediokra datoranimationer styra filmen.

Oavsett om man är uppväxt med den eller aldrig har sett den, är Monster Squad en fantastisk film lika väl för tioåringar som för vuxna. Det är synd och skam att Fred Dekkers karriär dog i och med floppen Robocop 3 (1991), och man kan bara fortsätta önska att han någon dag återvänder med det han är bäst på; att göra filmer som hyllar den äldre tidens skräck- och monsterfilmer, samtidigt som de lyckas mer än väl med att stå på sina egna ben. Att den inte fick stor uppmärksamhet när den kom, men sedan dess fått kultstatus, är bara ett bevis på att det är en film som var före sin tid, och som håller väl även tjugo år senare.

Betyg: 8 av 10

– – –

David Larsson; From Beyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*