Meny Stäng

Red, White & Blue (2010)

Red, White & Blue
Thriller/skräck/drama, Usa, 2010
Distributör: Njuta Films
Regi: Simon Rumley
Skådespelare: Amanda Fuller, Noah Taylor, Marc Senter m.fl.
Längd: 103 min
På svensk dvd 2011-11-02

— — —

Det är inte helt enkelt att skrämma upp Frombeyond-redaktör Pettersson. Per definition är jag nog en sådan där avtrubbad filmtittare som tycker sig ha sett det mesta och sällan höjer på ögonbrynen. Men detta är inte synonymt med att jag inte kan bli berörd. Även jag söker kickar och springer jag på en film som faktiskt lyckas skrämma upp mig så bruka jag vara tacksam en lång tid därefter. Men sen finns det de där filmerna som man inte kan värja sig mot. De som vänder ut och in på ens känsloliv och får en att både vilja stänga av och se vidare på samma gång. Simon Rumleys Red, White & Blue är en sådan film.

Red, White & Blue berör redan från start. Utan dialog och med endast ett sorgset piano i bakgrunden får vi följa Erica (Amanda Fuller) under några kvällar i Austin, Texas. För att uttrycka det milt så lever hon promiskuöst med nya män varje natt och gärna flera samtidigt. Ericas liv förändras när hon möter Nate (Noah Taylor). Han är en fårad Iraqveteran som närmar sig Erica på ett helt annat sätt än hon är van. Trots att hon först stöter bort honom så verkar han bry sig om henne. Nate ordnar ett jobb åt Erica och verkar genuint intresserad av att skapa ett nytt och värdigare liv åt henne. De finner varandra och här skulle historien om Erica och Nate kunnat ha slutat lyckligt, om det nu inte var för den där natten med Franki (Marc Senter). För utan någon större förvarning så byter filmen perspektiv från Erica och Nate och plötsligt får vi en inblick i unge Frankis liv. Han är en ung kille med rockstjärnedrömmer som kärleksfullt tar hand om sin cancersjuka mor. För att glömma sin ex-flickvän så gick han en gång i säng med Erica, en natt som han sedan snabbt slog ur hågen. Men det nattliga mötet visar sig få oanade konsekvenser för de tre karaktärerna. Deras öden visar sig vara obarmhärtigt sammanflätade i våld och ond bråd död.

Trots att filmens regissör och manusförfattare Simon Rumleys egentligen är britt så har han gjort ett fantastiskt jobb med att fånga den långsamma lunken i de amerikanska sydstaterna. Mitt i Amerikas hjärta verkar tiden stå stilla och endast frustrationen verkar frodas. Redan i filmens inledning finns det en mycket dyster och utlämnade känsla när vi får följa den emotionellt skadade Erica. Visst är det en gripande porträttering och redan här är det svårt att inte bli både berörd och en smula uppgiven. Men det som gör Red, White & Blue så hjärtskärande otäck är att Rumley först bygger upp någon form av hopp som han sedan på att skoningslöst sätt raserar mitt framför våra ögon. Sakta men säkert börjar man lida oerhört med de tre karaktärerna. Allt är så jäkla oturligt och även om veteranen Nate har klara sociopatdrag så är ingen av de tre speciellt ond till att börja med. Man sympatiserar stark med alla och det är omöjligt att ta parti för någon av dem. Allt skalas ner till frågan om när hämnd är befogat och till vilket pris. En fråga som bara blir mer och mer komplicerad ju längre in Rumley gräver.

Red, White & Blue är inte bara en stark upplevelse. Den är också svår att kategorisera och passa in i någon speciell genre. Simon Rumley har istället smugit in sin film på ett realistiskt och socialrealistiskt sätt och sedan låter han en bomb brisera. Splitter skickas mot den amerikanska arméns drillande av mänskliga tortyrmaskiner och dubbelmoralen runt jänkarnas hanterande av sexualitet. Starkast sker detta på det psykologiska planet och trots att filmen innehåller några riktigt starka scener så vältrar sig aldrig Ramsey i speciellt mycket våld. Det behövs inte ärligt talat inte. Helt ärligt kan jag säga att jag förmodligen inte blivit lika illa berörd av en spelfilm sedan jag första gången såg Chan-wook Parks Sympathy for Mr. Vengeance (2002), och kanske är det också de senaste årens koreanska mörka thrillers som Red, White & Blue påminner om mest. I min bok så är detta inte alls så tokigt.

Visst är det konstiga att det är skönt att beröras av film även om de känslor som bubblar upp snarare är uppgivenhet och ångest än glädje. På något sätt så blir det en ventil och känslan att någon annans skapelse kan vidröra ens inre är väl egentligen anledningen till att det finns allt från lidelsefulla tavlor till sorgliga ballader. Människor vill påverkas och vill känna, så enkelt är det. Och även om du kommer att bli arg eller bara som jag uppgiven och sorgsen så är Red, White & Blue en film som når fram. Man ska dock vara medveten om att det snarare är en armbåge på näsan man får än en hjärtlig smekning, men kanske är detta något man också behöver ibland? Red, White & Blue är en klart otäck men också fantastisk  film som kommer leva kvar i mitt sinne en lång tid framöver. Högsta betyg från redaktör Pettersson.

— — —

Kristoffer Pettersson: Frombeyond-redaktör

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *