Sagor Från de Döda (1967)

Sagor Från de Döda (originaltitel: Histoires Extraordinaires)
Skräck, Frankrike, 1967
Regi: Roger Vadim, Louis Malle & Federico Fellini
Manus: Dario Poloni
Medverkande: Jane Fonda, Alain Delon, Terrence Stamp mfl.
Längd: 121 minuter
— — —

Alla självrespekterande skräckentusiaster vet vem Edgar Allan Poe var. Hans berättelser har filmats åtskilliga gånger av flera namnkunniga regissörer med skiftande resultat. Sagor Från de Döda (1967) är ett smått unikt bidrag till Poe-filmfloran, då den för det första inte har valt någon av författarens mer kända verk. Dessutom är det inga typiska skräckregissörer som står bakom den här filmen.

Den första berättelsen, Metzengerstein, handlar om en grevinna, spelad av Jane Fonda, som får upp ögonen för sin läckre kusin (Peter Fonda). Intresset är dock inte ömsesidigt, och den svartsjuke grevinnan bestämmer sig för att ta saken i egna händer. I William Wilson, som är berättelse nummer två, spelar Alain Delon titelrollens officer som är en riktigt sadistisk typ. Han har sedan unga år förföljts av en dubbelgångare som satt käppar i hjulet för honom, men denne dubbelgångare visar sig vara något annat än Wilson först trott. I den avslutande berättelsen spelar Terrence Stamp titelrollen Toby Dammit, en försupen skådis som kommer till Italien för att göra en film, där han dras in i en mardrömslik spiral av underligheter.

Min kontakt med Poe-berättelserna i den här filmen var sedan tidigare obefintlig. Jag hade därför ingen direkt aning vad jag kunde vänta mig heller, men med tanke på vilka namn som var kopplade till filmen hoppades jag på något bra. Den första delen börjar helt okej, men efter ungefär halva så slöas tempot ner något fruktansvärt, det är som att ingenting händer, och man sitter bara och väntar på att det ska ta slut. Lite lustigt är det väl att Jane trånar efter lillebror Peter, men mer än så blir det inte. Den andra delen är bättre, men heller inget jättebra. Alain Delon är utmärkt som praktsvin, men när man låter en kortspelsscen hålla på i flera mnuter tappar man lätt intresset. Här finns dock en del snygga och intressanta grejer, och jag gillar hur det slutar. Sen har vi den sista, och tveklöst sämsta, delen. Fellini verkar ha kastat bort manuset långt bort, för här finns det inget som direkt drar in tittaren. Terrence Stamp irrar runt och är lika vilsen som tittaren. Det blir trist redan efter fem minuter och man får nästan tvinga sig igenom Fellinis pretentiösa försök till att göra en surrealistisk filmupplevelse.

Terrence Stamp spelar en plågad skådespelare i en plågsamt trist film…

Det går att se något gemensamt mellan de tre delarna, vilket är att alla verkar fokusera bra mycket mer på att få till en snygg presentation än att berätta något vettigt eller spännande. För att det ska bli en bra film av det hela krävs betydligt mer än bara visuellt frosseri och läckra miljöer, men det verkar man inte ha förstått eller tagit i beaktning här. Då hjälper det knappast att filmen sträcker sig så långt som två timmar, vilket blir en pärs med tanke på hur otroligt långsamt tempot blir ibland. När Fellinis del till slut kör igång sitter man och suckar under den resterande speltiden, och det är väl om något aldrig ett bra betyg.

Nej, ska man ta sig an Poe-filmer finns det betydligt bättre håll att vända sig åt. Roger Cormans eskapader med Vincent Price på 60-talet till exempel, eller för att ta en annan antologifilm så är Two Evil Eyes betydligt bättre. Det här är bara en tröttsam affär som förutom några enstaka goda stunder inte har något att bjuda på.

Betyg: 3 av 10

– – –

David Larsson; FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*