FromBeyond listar de bästa skräckuppföljarna; plats #5-1

Så var då tiden inne att kora de fem bästa skräckuppföljarna. Detta innebär alltså fem filmer som FromBeyond starkt rekommenderar alla att se illa kvickt, även om man redan gjort det (då de är värda att se om otaliga gånger). I det hav av uppföljare som finns har vi sållat fram de allra främsta guldkornen som för oss evigt står inskrivna i skräckfilmshistorien.

5. Friday the 13th part IV: The Final Chapter (1984)
Som titeln antyder var det tänkt att den här filmen skulle få avsluta filmsagan om dess mordgalne antagonist. Jason Voorhees, som fick sin numer berömda hockeymask i den föregående filmen, vaknar upp efter att man trott att han var död, beger sig till Crystal Lake och fortsätter sin massaker. Regissören Joseph Zito hade tidigare gjort den briljanta The Prowler (1981), och effekterna stod återigen legenden Tom Savini för. Tyvärr är det mesta våldet bortklippt, men lyckligtvis får man åtminstone glimtar av vad för fuffens Jason har för sig. Dessutom bjuds tittaren på betydligt mer färgstarka karaktärer än tidigare, där Corey Feldman glimrar som en liten pojke som tar upp kampen mot Jason, samt en ung Crispin Glover som bjuder på filmhistoriens fulsnyggaste dans. En uppföljare som i princip träffar rätt på alla punkter gällande hur man gör en bra slasher, och som än idag lyser som det starkaste kortet i filmsviten om Jason.

4. Halloween II (1981)
John Carpenter gjorde sig för evigt ett namn inom skräckfilmen med 1978 års Halloween. Tre år senare kom uppföljaren, som tar vid bokstavligen talat direkt där den första filmen slutar. Återigen stod Carpenter med partnern Deborah Hill för manus, men regi stod denna gång Rick Rosenthal för, även om det snackats om att Carpenter gjorde en del regijobb även på denna. Resultatet blev en film som på många sätt skiljer sig från sin föregångare, där den smygande spänningen ersatts av en brutalare Michael Myers som har ihjäl sina offer på mer än bara ett sätt. Soundtracket omarbetades lite och blev, om möjligt, ännu bättre när Alan Howarth fick vara med och sätta prägel på de odödliga toner Carpenter komponerat tre år tidigare. Filmen har dessutom en kylig stämning, som förstärks av att den till stor del utspelar sig på ett sjukhus, och avslöjar varför Michael så gärna vill ha kål på stackars Jamie Lee Curtis.  Den grandiosa finalen var tänkt att avsluta sagan om Michael Myers, men blott sju år senare fortsatte han sina illdåd, vilket sedan fortsatte i ett par uppföljare av skiftande kvalitet.

3. Evil Dead II: Dead by Dawn (1987)
Evil Dead
(1981) var en rakt igenom seriös och riktigt otäck skräckfilm, som har lyckats skrämma livet ur flera generationer publik. Evil Dead 2 är på många sätt mycket lik föregångaren: Bruce Campbells Ash fortsätter att tampas med de demoniska varelserna, kända som deadites. Ungefär samma kaos som i första filmen utvecklas. Ändå är någonting väldigt annorlunda. Nu är det istället för skräck renodlad splatterkomedi vi har att göra med. Blodet sprutar och det hela är vansinnigt roligt. Campbell bär i princip hela filmen själv, de övriga skådespelarna får inte i närheten lika stort utrymme som honom, och stora delar av filmen har han bara sig själv att spela mot, vilket bland annat innefattar en slagsmålsscen mellan sig själv och sin demoniskt besatta hand. I och med den här filmen, och dess många odödliga one-liners och komiska ögonblick, blev han för alltid cementerad som en av skräckfilmens största kultikoner.

2. Inferno (1980)
Dario Argento återvände till temat ”de tre mödrarna”, och den häxmytologi han inlett i fantastiska Suspiria (1977). Handlingen var nu flyttad till ett mystiskt gammalt hus i New York och den stilistiska formen var nu ännu mer vågad och avantgardistisk. Argento blandade starka färger, musik och inte minst ond bråd död i en surrealistisk kompott som inte kan kallas för något annat än ren filmkonst. Under inspelningen var Argento svårt hepatitsjuk och förmodligen brände han ut sig totalt i detta försök ”visualisera sina egna mardrömmar”. Möjligen är Inferno en film som kräver en del av sin tittare, men den som tar sig an filmen belönas med något unikt som inte efterliknats sedan dess. 2007 avslutade Argento häxtrilogin med Mother of Tears. Även om denna film har fått ett oförtjänt dåligt rykte så saknar den helt klart föregångarnas visuella komplexitet och krypande hotfullhet. Vilken av de första två delarna som är den bästa är dock upp till var och en att avgöra.

1. Dawn of the Dead (1978)
George A. Romero fortsatte i Dawn of the Dead utveckla det postapokalyptiska zombiescenario han skapat i Night of the Living Dead (1968). Civilisationen har nu kollapsat totalt och vi får följa några överlevande som barrikaderat sig i ett öde köpcentrum. Där försöker det uppehålla någon form av normalt liv medan levande döda och plundrarligor gör sitt bästa för att bryta sig in. Specialeffektsgeniet Tom Savini stod för effekterna och tillsammans med Romeros underliggande kritik mot det moderna samhället blev resultatet både unikt och häpnadsveckande. Lägg där till Goblins fantastiska soundtrack och den värme och humor som Romero faktiskt lyckas få in i allt det hopplösa. Dawn of the Deads betydelse kan inte understrykas tillräckligt, då den helt klart kan ses som den grundläggande inspirationen till dagens zombiehysteri. När en av filmens huvudkaraktärer myntar det numer bevingade uttrycket ”When there’s no more room in hell, the dead will walk the earth”, kapitulerar man inför filmens storhet. Zack Snyder gjorde en hygglig återinspelning av filmen 2004, men inget slår naturligtvis originalet.

 

– – –

FromBeyond

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*