Ouija: Origin of Evil (2016)

Ouija: Origin of Evil
Skräck, USA, 2016
Regi: Mike Flanagan
Manus: Mike Flanagan och Jeff Howard
Medverkande: Annalise Basso, Elizabeth Reaser, Lulu Wilson, Henry Thomas mfl.
Längd: 99 minuter
Svensk biopremiär: 21 oktober 2016


ouija_origin-of-evilDet är lätt att bli mätt på skräck. Liksom så mycket annat går genren i tydliga vågor och ibland blir det för mycket. Vi alla minns väl de asiatiska långhåriga spöken (och deras ofta usla remakes)? Eller all tortyrporr vi fick utstå? Eller varför inte den ännu pågående zombievågen som aldrig verkar ta slut?

Vill man så kan man skylla på James Wan och The Conjuring, men riktigt så enkel är väl inte förklaringen till att spöken är så populära inom skräckgenren. Det är knappast ett nytt fenomen och man kan titta på valfritt decennium för att hitta filmer där det spökas loss. Vad som kännetecknar dagens spökvåg är väl de (ofta billiga) otaliga jumpscares som man matar tittaren med, gärna i kombo med högt ljud, och att man verkar blicka bakåt i tiden. Åtminstone om man tar tidigare nämnda James Wan-rulle. Samma gäller även den högaktuella uppföljaren/prequel till Ouija från 2014, som har fått undertiteln Origin of Evil.

Här står familjen Zander i centrum, där mamma Alice lurar folk på pengar genom att påstå sig vara ett medium som kan prata med deras döda nära och kära. När hon skaffar nytt tillbehör i form av ett ouijabräde ändras dock spelreglerna. Den yngsta dottern Doris verkar vara högst mottaglig för andevärlden, och med brädet som hjälp blir det en minst sagt katastrofal kombination som rotar upp gamla hemskheter.

ouija_origin_of_evil

Den första frågan man kan ställa sig är varför man ens gör en prequel till en film som väl ingen minns? Ouija var en högst blek och icke-minnesvärd spökrulle som förde in ouijabrädan som central spelpjäs för hemskheter. Som tur är förekommer det vett bland producenter och bolag, vilket vi ser med att man låtit den talangfulle Mike Flanagan stå för både manus och regi. Flanagan har tidigare skrämt oss med speglar i Oculus och maskerade mördare i Hush, och är tillsammans med en handfull andra namn de mest spännande aktiva regissörerna idag. Det skulle också visa sig vara ett lyckat drag att låta honom ratta denna skuta.

Om man tycker att Wan är nostalgiker, gäller minst detsamma för Flanagan. Från att den gamla Universal-loggan dyker upp, till att filmens ”title card” doftar 70-tal är det lätt att se vilken era av skräck som Flanagans hjärta slår för. Det är nästan så att jag får känslan att Flanagan arbetar i fel tidsperiod, då det stundtals skär sig lite mellan hans vision och det vi faktiskt ser. Vad jag tänker på är främst vissa av filmens visuella spökeffekter, som i sina stunder känns… påtvingade. Det blir lite för mycket modern ”hoppa till”-skräck som inte går riktigt hand i hand med den täta stämning Flanagan bygger upp och håller i. Lyckligtvis är detta mer en petitess i det stora sammanhanget och Flanagan låter istället stämningen stå för den största skräckeffekten.

Att filmen är överlägsen sin föregångare är ingen överraskning, men tåls ändå att nämnas, då det inte alltid är fallet med uppföljare eller prequels. Här känns det inte som att man försökt göra en skräckis för massorna lika mycket som i den första filmens fall och jag får uppfattningen att Flanagan faktiskt fått rätt fria händer för att skrämma skiten ur oss. Han visar dessutom på fingerfärdighet i att hantera skådisar när han får ut väldigt mycket främst rån den unge Lulu Wilson, som spelar Doris.

ouija-origin-of-evil-official-trailer-15363-large

Med tanke på filmens målgrupp och innehåll är det lätt att nämna James Wan om och om igen. Så, hur står sig Ouija: Origin of Evil mot Conjuring-rullarna? Jag föredrar nog denna, då den med mer finkänslighet och subtilitet tar sig an spökgenren. Trots att vi även här får vår beskärda del av jumpscares, känns det mer nedtonat än i de nästan berg-och-dalbaneliknande skrämselupplevelser vi får i Conjuring och dess uppföljare. Dessutom är det högst bekvämt att slippa se den första filmen i den här serien, så alla ni som känner er tveksamma över att tvingas se en medioker film för att kunna se denna kan andas ut. Den står gott på egna ben.

Här har vi ett exempel på att det inte alltid behövs slås på med stora trumman för att skrämmas och att det faktiskt räcker med bra manus, bra regi och bra skådespelare för att man ska sitta fastnaglad i biofåtöljen. Den uppfinner inte på något vis hjulet på nytt, men gör det som den gör på ett så bra sätt att det inte behövs. Förhoppningsvis leder filmens framgångar på bio också till att Flanagan får fortsatt fri hand att skrämma oss. Då kanske inte den där mättnadsskänslan blir lika påtaglig, och man kan fortsätta njuta av gamla otäcka hus och alla dess elaka gastar.

Betyg: 7 av 10


David Larsson; FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*