Hitch-Hike (1977)

Hitch-Hike (originaltitel: Autostop Rosso Sangue)

Terror, Italien, 1977

Regi: Pasquale Festa Campanile

Manus: Aldo Crudo, Ottavio Jemma, Pasquale Festa Campanile

Medverkande: Franco Nero, David Hess, Corinne Cléry mfl.

Distributör: Blue Underground

Längd: 104 minuter

Finns på amerikansk import-dvd från 2008

— — —

Lite överraskande kan man säga att terrorfilmernas historia på ett sätt började i och med Ingmar Bergmans Jungfrukällan (1960), då han kanske inte är den regissör man främst förknippar med otäck genrefilm. Där handlar det om en far som hämnas sin våldtagna och mördade dotter, något som även skulle stå i fokus för handlingen lite mer än tio år senare, när Wes Craven debuterade med Last House on the Left (1972). Föga förvånande är det väl dock att italienarna snart hoppade på tåget och producerade ett gäng minnesvärda filmer inom denna subgenre.

Ett ansikte som kanske mer än något förknippas med rape/revenge- och terrorfilm är David Hess. Han porträtterade den vidrige ligisten Krug i Last House on the Left, och var även huvudskurk i Ruggero Deodatos obehagliga House on the Edge of the Park (1980). Att det blev han som fick rollen som elaking i Hitch-Hike (1977) kommer kanske därför inte som någon stor överraskning.

Här spelar han rånaren Adam, som hamnar tillsammans med en journalist (Franco Nero) och dennes unga, snygga fru (Corinne Cléry) i deras resa genom USA. Stämningen är redan spänd mellan det gifta paret, och när den sadistiske Adam kommer in i bilden blir det knappast bättre. Det hela utvecklas till ett mardrömslikt maktspel mellan de båda männen, där den stackars Eve (Clery) utsätts för både fysisk och psykisk våldtäkt. Vad Adam inte vet om är dock att Walter (Nero) och Eve  besitter en stor överlevnadsinstinkt, och att hans rånarpolare dessutom är ute efter honom, tillsammans med hela områdets polisstyrka.

Om en terrorfilms uppgift är att vara obehaglig så inleds Hitch-Hike inte på bästa möjliga sätt. Bortser man från detta, har man istället några av de mest fascinerande inledande minuterna i en film någonsin. Franco Nero spelar ett ärkesvin till journalist, givetvis försupen, som trakasserar sin fru när det passar honom, vilket är ofta. Han glömmer bort sitt eget namn och ljuger om att han är en berömd basketspelare, vilket är precis lika underbart galet som det låter. Den stackars Eve som Corinne Cléry spelar, får utstå enorma mängder skit genom filmen, både från sin make och David Hess‘ karaktär, och man tycker genuint synd om henne.

Filmen tar sedan en vändning och blir stundtals riktigt obehaglig och spännande. Den undviker också att vara förutsägbar, och tar en mängd svängar som man inte direkt hade kunnat ana. Det är en på många sätt riktigt elak och skoningslös film, som i slutändan inte på något vis är rättvis eller publikfriande. Allt detta tonsätts av Ennio Morricones sedvanligt fantastiska soundtrack, där man främst minns en flera gånger återkommande hippie-låt som skapar en stark kontrast mot de otäckheter som filmen visar upp. Detta påminner lite om stämningen blir i Cannibal Holocaust (1980) när grymma scener visas upp med harmonisk och “snäll” musik som soundtrack, och alla som sett den filmen vet att det skapas ett unikt sorts obehag.

Det bör också nämnas att skådespelarinsatserna i Hitch-Hike är ytterst beundransvärda, där Franco Nero och David Hess lyser allra starkast. De agerar både trovärdigt och ger sina karaktärer mer än bara yta. Hess skurk blir obehaglig på riktigt, och man riktigt avskyr honom och det han utsätter sina medmänniskor för, men frågan är om inte Nero är minst lika obehaglig som den extremt svinige maken till en stackars fru som han verkar ha gift sig med av pengaanledningar. De inledande scenerna när han alkoholiserat härjar runt är förvisso roliga på flera sätt, men vittnar även om att Nero är en skådespelare av hög klass, troligtvis en av de allra bästa i den italienska genrefilmen.

Filmens enda svaghet ligger i att den är lite för lång. Slutet blir utdraget och man hade nog med gott resultat kunna ta bort ett fåtal minuter för att få till ett bättre flyt genomgående. I övrigt är det här en på flera sätt unik film som måste upplevas för att till fullo kunna förstås och uppskattas. Den lyckas både vara underhållande och otäck och förenar dessa två på ett lyckat vis som inte är helt vanligt att se. Är man en sucker för italiensk genrefilm, eller bara vill se David Hess vara obehaglig, är Hitch-Hike ett måste. Tragiskt nog gick denne skådis bort alldeles nyligen, 69 år gammal, men han lämnar efter sig ett filmiskt arv som jag inte tror att någon kommer kunna efterlikna. David Hess är och förblir ansiktet för terrorfilmers sadistiska elakingar, och i Hitch-Hike spelar han denna roll med bravur.

Betyg: 6,5 av 10

– – –

David Larsson; From Beyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*