Blod Eld Död (2011)

Blod Eld Död

Facklitteratur, Sverige, 2011, Alfabeta förlag

Författare: Ika Johanneson & Jon Jefferson Klingberg

400 sidor

Finns att köpa via svenska återförsäljare från oktober 2011

— — —

Metal är just nu troligen större i Sverige än vad det varit på flera år. Titta bara på SVT:s storsatsning där man livesände Metallicas konsert från Ullevi sommaren 2011, och även visade upp de tre förbandens hela konserter. Det hela fick dessutom strålande tittarsiffror, som visar på att det ute i de svenska hemmen finns ett intresse för musik av den lite hårdare varianten. Sverige har för övrigt en metaltradition som sträcker sig lite över trettio år bakåt i tiden, där vi haft ett flertal band som satt stora och viktiga avtryck i musikhistorien. Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg är väl medvetna om detta, och bestämde sig således för ett par år sedan att skriva en bok om svensk metal, hur den har sett ut och hur den ser ut idag.

Resultatet är Blod Eld Död (2011), smakfullt och passande döpt efter Bathory-skivan Blood Fire Death (1988). Boken tar avstamp tidsmässigt med det författarna valt att nämna som det första svenska metalbandet, Heavy Load, även om bokens första kapitel ägnas åt de två bröderna Eriksson i black metal-bandet Nifelheim, som i folkmun är mer kända som Bröderna Hårdrock, till deras stora förtret. Redan från början märks det att författarna själva är engagerade i ämnet de behandlar, och att det inte rör sig om några snusförnuftiga typer som vill göra sig lustiga över en genre som fått utstå mycket skit från kultureliten. Även om de kanske inte brinner lika mycket för musiken som några av bokens intervjuobjekt gör, står det klart att de har ett genuint intresse i sitt journalistiska arbete.

Även om boken behandlar den svenska metalhistorian i ett tämligen brett perspektiv där alla subgenrer får samsas, är det tydligt att fokus har lagts på den extremare typen av musik, det vill säga death- och black metal. Det är knappast konstigt att man valt att belysa detta, då det är på dessa två fronter som svenska band helt klart haft störst inflytande. Det gäller först Bathory, som under 80-talet la fram det som senare skulle komma att bli black metal, för även om band som Venom hade varit och nosat på det innan, var det först med Bathory som genren fick sitt mer kännetecknande sound. Det är även starkt gällande för den svenska death metal-scenens framväxt under sent 80-tal/tidigt 90-tal, där band som Entombed och At the Gates kom att skapa musik som skulle få inflytande långt utanför landets gränser, och som idag ses som några av genrens pionjärer.

Man kan egentligen fråga sig varför det inte gjorts en bok som denna innan, då det uppenbarligen finns ett svenskt musikarv i och med metalgenren. Å andra sidan är detta på sätt och vis lyckligt, då Johannesson och Jefferson Klingberg ger ut sin bok i en tid som känns mycket passande, när metal har vuxit till något väldigt stort och där band som Watain går och vinner en Grammis. Man har lyckats fått med mer moderna band till boken som, trots deras relativt unga ålder gentemot de som var med från början, har mycket att komma med i det de säger. Att de även ges lika stort utrymme som flera av de äldre banden känns relevant på många vis, då dessa band betyder lika mycket för dagens metalscen som de äldre banden gjorde på sin tid, och som de till viss del fortfarande gör. Det blir på så sätt ett bredare tidsomfång som dessutom lyckas väl med att fånga den rådande tidsandan och visa på att den extremare sortens musik lyckats ta sig långt utanför undergroundkretsar.

Till skillnad från de black metal-dokumentärer som tidigare funnits att tillgå, har boken något nytt att komma med, och repeterar inte samma gamla visa en gång till. Detta framkommer tydligast i kapiltet om Pelle “Dead” Ohlin, sångare i norska Mayhem, som tog sitt liv blott 21 år gammal. Här återanvänder man inte samma gamla rykten och klyschor, utan bryr sig istället om att tala med de människor som faktiskt har något vettigt att säga om saken, vilket här innebär både bandkamrater och släktingar. Myten om Dead som världens ondaste människa både omkullkastas och bekräftas, men det som står klart är onekligen att han var en udda figur, på gott och ont, och det är en både spännande och tragisk historia som berättas.

Man har även den goda smaken att inte enbart gotta sig i de kyrkbränningar och mord som försiggick i Norge under 90-talets tidiga år, även om man tar upp ämnet. Här fungerar det istället mer som en slags grundläggande förklaring till den som inte har benhård koll, men sedan går man vidare och utforskar saker som faktiskt är intressanta och som framför allt känns fräscha. På så sätt blir Blod Eld Död det ultimata dokumentet över den svenska black metal-scenen och några av deras mer karismatiska och framträdande figurer, och egentligen det enda jag tycker att man behöver ta del av. Att “yngre” band som Watain och Shining får delta och säga sitt gör boken till mer än bara en historisk överblick över metal i Sverige, och visar istället på att det är en berättelse som än inte nått sitt slut, och som med största säkerhet kommer att fortsätta utvecklas.

Boken fungerar väl både för de som inte är insatta och för de som har läst metalintervjuer tills ögonen blöder, då den på ett smått lysande sätt lyckas blanda gammal och ny fakta. Författarna ska även ha en stor eloge för att ständigt lyckas engagera och intressera mig som läsare, för även om jag inte är något större fan av Dark Funeral, finner jag kapitlet där man diskuterar ekonomiska aspekter (!) med deras gitarrist läsvärt och fascinerande. Att få inblick i Shining-sångaren Niklas Kvarforths liv och person är både skrämmande och högst intressant, och oavsett om allt han säger är sant eller inte, framstår han som än en mer fascinerande figur som faktiskt menar orden som utgör all den misär och ångest han skriker ut i sitt band. Boken blir knappast mindre relevant av att den också innehåller den absolut sista intervju som den nu bortgångne sångaren i Dissection, Jon Nödtveidt, gjorde, som stundtals blir tung att läsa när man med facit i hand vet hur det gick för honom.

Jag hade minst sagt högt ställda förhoppningar på vad den här boken skulle kunna ge mig, och det är en stor lättnad att den faktiskt lyckas infria samtliga dessa, och mer därtill. På ett både smart och varmt sätt behandlar den musik där man tar det extrema till nya nivåer, oavsett om det rör sig om att sjunga om mord, bränna kyrkor eller ha döda djur på scen under sina spelningar. Intervjuerna är genomgående professionellt genomförda och vittnar om att författarna besitter både en talang för det skrivna ordet och att få fram saker som ingen tidigare lyckats med.

Om det är en bok man ska läsa 2011 så är det Blod Eld Död, för så bra är den faktiskt. Att vi får en bok som denna i Sverige bör ses som en skänk från ovan, eller i detta fall kanske snarare nedan, och har man det minsta intresse för svensk musik, oavsett om det är hårdare tongångar eller inte, ska man läsa den här. Är man redan insatt i metalsvängen har man ändå mycket att hämta här då författarna visar saker och ting i perspektiv som hittills inte skådats i några andra sammanhang. Jag upplever även att boken har ett starkt omläsningsvärde och att det är något jag kommer återvända till gång på gång. Det enda negativa med boken är väl att den är för kort, man vill ha mer av det som levereras av författarna. Blod Eld Död är en fräsch och på alla sätt välbehövlig bok som utan svårigheter etablerar sig som en av de absolut viktigaste böcker som kommit sedan millennieskiftet.

Betyg: 9 av 10

– – –

David Larsson; From Beyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*