El Gringo
Action, USA, 2012
Distributör: Koch Media
Regi: Eduardo Rodriguez
Skådespelare: Scott Adkins, Christian Slater, Yvette Yates m.fl.
Längd: 99 min
Finns på svensk DVD och Blu-ray från 2013-01-23
— — —
Scott Adkins känns som en av de mer intressanta ”nya” action-stjärnorna. Och då syftar jag på de actionstjärnor som inte är sprungna ur actionfilmens guldålder, det vill säga – The Fighting 80ies. Adkins är nämligen dels en duktig martial artist men han kan dessutom leverera dialog utan att det låter allt för krystat och har dessutom en hel del karisma. I El Gringo bär det av till México och den andra ”namnkända” skådisen i rollistan heter Christian Slater.
Såhär kan man beskriva handlingen i El Gringo. En namnlös gringo (Adkins förstås) hamnar i en mexikansk håla och med sig har han en väska full med dollar. Hålan har allt men kan förvänta sig av mexikanska hålor. Det finns korrumperade poliser, ett kriminellt gäng (som fantasilöst nog kallar sig La eMe) men naturligvis också en söt bartjej (Yvette Yates) så gringon har någon att svärma för. Egentligen vill gringon så snabbt som möjligt lämna hålan för att sticka till Acapulco, men det är inte helt enkel då de flesta andra i filmen vill norpa hans väska. Dessutom dyker det upp en tjurig CIA-kille (Slater) som uppenbarligen tycker sig äga väskans innehåll. Som tur är så kan gringon ta för sig både när det kommer till knytnävar och skjutvapen…
Bakom El Gringos regi och klippning hittar vi en kille vid namn Eduardo Rodriguez. Till hans renommé kan du lägga titlar som demonskräckisen Curandero (2005), heminvasionsrullen Stash House (2012) med Dolph Lundgren och nu senast Fright Night 2 (2013). Rodriguez verkar med andra ord vara en kille som är rätt bra att göra en hel del väsen med ganska lite pengar. Och El Gringo är inget undantag. Inspirationen till filmen är delvis hämtad från spagettiwestern-filmer, men i första hand har man pytsat på med en hel del modern grindhouse-estetik. Och här skaver det i vanlig ordning en smula. Jag hade verkligen önskat att Eduardo Rodriguez istället för att försöka vara Robert Rodriguez skulle vilja vara Sergio Leone. För El Gringo har verkligen potential att vara en hård modern Western. Nu tramsas istället mycket av filmens stämning bort med tokrolig klippning, fjanthumor och på tok för mycket självironi.
Men allt är inte dåligt med El Gingo. Filmens actionscener är på sina ställen exempelvis på mycket bra och både Adkins och Rodriguez visar att de är krafter att räkna med. Höjdpunkten kommer runt mitten av filmen då gringon ska försöka hinna med dagens enda buss samtidigt som horder av Le eMe-gangsters försöker stoppa honom. Det börjar med knytnäver, går över till skjutvapen och slutar med raketgevär och en body count som är högre än vad de flesta action-rullarlyckas klämma in överhuvudtaget. Denna scen är svår att är det svårt att inte imponeras av då den både är medryckande klippt och riktigt väl koreograferad.
Tyvärr så slappnar filmen av en smula efter denna scen och fokusen läggs istället på uppgörelsen mellan Adkins gringo och Slaters CIA-agent. Det blir på sin höjd småputtrigt och Christian Slater pendlar i vanlig ordning mellan att spela över och att verka totalt oengagerad. Nej, snart kan inte ens Tarantino rädda arma Slater som utan tvekan har passerat sitt bäst före datum för ett bra tag sedan. Vågar jag gissa på skatteproblem och en drogproblematik för detta forma affischnamn?
Kort och gott. El Gringo är klart sevärd ”direkt till video-action” om du kan acceptera dess småfåniga grindhouse-utstyrsel och inte förväntar dig något mer än lättsam underhållning och hård action. Vad som lett fram till gringons intåg i den lilla hålan byggs även upp på ett bra sätt genom några rätt snygga återblickar. Dessa ger historien ett bra djup och hindrar filmen från att bli allt för miljömässigt enformig. Överblickarna ger också klara spagettiwestern-referenser även om detta brukar vara ett vanligt grepp inom just modern grindhouse. Eftersom spagettiwestern till stor del egentligen är 1960-taletas egna ”grindhouse-våg” så är det väl bara att acceptera att dessa två inspirationskällor fungerar bra ihop och grindhouse-estetiken är här för att stanna, åtminstone ett tag till. Kanske är det bara jag som är en konservativ surgubbe som har svårt när en film inte tar sig själv på allvar. Jag kan dock inte låta bli att tänka – detta kunde ha blivit riktigt bra om de inte försökt vara så jäkla coola och roliga hela jävla tiden.
Vill du förövrigt se något annat (och betydligt bättre) med Scott Adkins så skulle jag rekommendera den sanslöst hårda Universal Soldier: Day of Reckoning. Vill man se något sevärt av Eduardo Rodriguez så kolla gärna in mystiska demonfrossan Curandero. Den känns både personlig och full med skaparglädje.
Betyg: 6 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson: FromBeyond-redaktör