Stitches (2012)

Stitches
Skräckkomedi, Irland, 2012
Distributör: Njuta Films
Regi: Conor McMahon
Medverkande: Ross Noble, Tommy Knight, Eoghan McQuinn m.fl.
Längd: 86 minuter
Finns på svensk DVD sedan 2014-02-05

— — —

Stitches DVD cover NjutaStitches (Ross Noble) är en av branschens mest usla och oengagerade clowner men det hindrar honom inte från att med jämna mellanrum roffa åt sig ett och annat gig. Under ett synnerligt kaotiskt barnkalas plågas Stitches av de medverkande barnen så till den grad att han olyckligtvis viker hädan. Men skrattar bäst som skrattar sist, när barnen väl växt upp till hormonstinna tonåringar är det en viss herre som reser sig ur graven för att hämnas…

Om man får för sig att bränna av ytterligare en film om kåta ynglingar på väg att stifta bekantskap med slaktkniven kan det ju vara en fördel att närstudera slasherns gedigna historia för att undvika uppenbara brister. Gissningsvis struntar man oftast i det för genren fullkomligt svämmar över av rullar som gör precis allting fel. Tråkigt nog är Stitches inget undantag.

Med en knivsvingande clown i huvudrollen borde resultatet varit en färgglad splatterfest men filmen är bara ännu en i raden av bleka vålnader utan mål eller mening. Gör man dessutom som Conor McMahon och blandar blod med humor har man en lång väg att vandra om man vill toppa klassiker som Braindead (1992) eller Shaun of the Dead (2004). Att lägga sig i någon slags medioker mittfåra duger inte.

Stiches hela uppenbarelse känns konstant tafatt och avig, liksom fumlande i mörkret. Det vilar något amatörmässigt över den hela, en slags osäkerhet som ständigt blottas, som om man inte riktigt vetat vad man gett sig in på. Trots sina korta 86 minuter släpar sig tempot fram på slappa ben och hinner aldrig få upp farten, inte ens när filmen närmar sig sitt klimax.

Stiches är inte direkt något charmtroll.
Stiches är inte direkt något charmtroll.

Att McMahon tidigare redigerat många andra produktioner är överraskande ty den erfarenheten lyser med sin frånvaro: här saknas nämligen både flyt och timing. Till och med mordscenerna, som egentligen är ganska påhittiga och grisiga, tyngs av en dålig uppbyggnad som får dem att framstå som sega. Därför fungerar inte heller komikern Ross Nobles ständiga ström av one-liners som skulle kunnat vara roliga, men som i nuläget faller platt till marken.

Detta kunde ha blivit en rolig scen. Men det blev det inte...
Detta kunde ha blivit en rolig scen. Men det blev det inte…

Det största problemet ligger dock i porträtteringen av filmens ungdomar. Låt mig förklara genom att brodera ut i ett personligt stycke: Jag fullkomligt avskyr clowner. Jag skulle inte gå så långt som att säga att jag lider av coulrofobi men jag tycker inte om dem och har så aldrig gjort. Ända sedan barnsben har jag funnit det djupt oroväckande med vuxna människor som känner ett behov av att smeta på sig ett tjockt lager vitsmink och trä på sig sin finaste satinkostym (John Wayne Gacy knäckte extra som clown, just sayin’). Stephen King förstår mig ty hans Pennywise i Det omfattar ungefär allt det jag tänker om clowner. Min avsky för dessa icke-komiska pajasar brinner klart och bjärt och därför är mycket illa ställt när jag, clownhataren, sympatiserar mest med filmens illvillige namne.

Nog för att skräckfilmer har sin beskärda del av korkade och otrevliga tonåringar, men sällan har jag sett sådana av denna kaliber. De är helt enkelt vidriga, totalt genomruttna. Ju längre tid som går desto mer innerligt önskar jag att clownen ska mörda dem alla, så plågsamt och utstuderat som möjligt. Den tilltänkta protagonisten, den man egentligen ska heja på, är så hopplöst menlös och handfallen att man vill sträcka sig genom tv-rutan och ge honom en käftsmäll. Summan av kardemumman blir naturligtvis att man fullkomligt ger fan i hur det går för honom eller hans motbjudande vänner och det är inte en bra utgångspunkt för en skräckfilm. Hade jag inte tagit åt mig att skriva en recension hade jag säkerligen snabbspolat mig genom all leda.

Tack detsamma Stiches!
Tack detsamma Stiches!

Finalen är dessutom ett enda långt antiklimax och undertecknad får kämpa hårt för att inte dunka knytnäven i väggen. Den trista upplösningen bådar för uppföljare men jag håller tummarna för att det aldrig blir av. Conor McMahons ambition är hedervärd, det är den verkligen. Jag önskar bara att utförandet vore något annat än ett magplask.

Betyg: 2 av 10

— — —

Sandra Wallin

 

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*