Dreams in The Witch House – A Lovecraftian Rock Opera (2013)

Dreams in The Witch House – A Lovecraftian Rock Opera
Rockopera, USA/Sverige, 2013
Platform West
Finns utgiven på CD och färgad dubbel-LP

— — —

“The darkness always teemed with unexplained sound – and yet he sometimes shook with fear lest the noises he heard should subside and allow him to hear certain other, fainter noises that he suspected lurking behind them”

The Dreams in the Witch House, Howard Phillip Lovecraft, 1933

När H.P. Lovecraft först satte sin berättelse om det gamla häxhuset och den mardrömsdrabbade Walter Gilman på pränt för lite över åttio år sedan så fyllde han historien med referenser till mystiska ljud, främmande toner och kusliga läten. Föga kunde han dock ana att man, nästan ett fullt decennium senare, skulle våga sig på att försöka väcka liv i den hemsökta boningens allra innersta väsen med hjälp av ylande gitarrer och  andra moderna instrument. Som ett eko ut det förflutna som klöser sig lös från tidens dimmor föddes så Dreams in The Witch House – A Lovecraftian Rock Opera, ett samarbete mellan musikaliska kultister världen över.

DITWHproductsLP

Medan projektet först kom till i den amerikanske musikalartisten Mike Dalagers fantasi ombord på ett flygplan på väg till Stockholm, så var det först framme på svensk mark som skivan faktiskt kom att börja ta fast form. Med några av Sveriges främsta rockproducenter – Chris Laney, Anders Ringman och Lennart Östlund bakom så väl instrument som mixerbord kom man att samla ihop en brokig skara av musiker från såväl Svea rike som från andra sidan Atlanten. Resultatet är minst sagt eklektiskt, men de olika viljorna lyckas ändå harmoniera fantastiskt väl med varandra.

Skivan bjuder på en rätt vid musikalisk resa där man ståtar med spår som andas såväl klassisk 70-talsrock som en del mer grungeinfluerade titlar. Det finns dessutom andra spår som osökt för tankarna till några av 80-talets största giganter, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att Doug Blair från W.A.S.P. är en av skivans gitarrister. Det är lätt att finna favoritspår redan vid en första genomlyssning; No Turning Back med broadwayartisten Alaine Kashian och Azathoth med skådespelaren Jody Ashworth är så väl bombastiska som medryckande. Men det är först vid en andra eller tredje genomlyssning som man verkligen börjar ta in berättelsen och kan finna nya favoriter. Spår som Legends and Lore och Bridge to The Stars målar upp fantastiska sinnesbilder, och den svulstiga kören som ackompanjerar musiken manar fram visioner av spektakulära scenframträdanden.

dreams

Men en rockopera är ju inte enkom musik. Passande nog är upplevelsen i Dreams in the Witch House en minst sagt multidimensionell upplevelse. Tack vare rockoperaformatet lyder nämligen berättelsen mer under lyriken än fysikens lagar, och verkar likt novellens egna Keziah Mason mest fnysa åt de restriktioner och begränsningar som gemene man nog skulle trott var skrivna i sten.  Historien växer under resans gång, och sträcker sig under albumets sista spår så långt bortom de dimensioner vi annars är vana vid att tanken är svindlande. Självfallet skulle man, om man nu skulle försöka se på ekvationen rent logiskt,  kunna mena att berättelsen faktiskt ändå är ytterst begränsad, då dess libretto endast spänner över trettio sidor. Men faktum är att det hela faktiskt går så mycket djupare än så. På denna handfull sidor har man inte bara lyckats komprimera Lovecrafts berättelse till en ytterst trogen om än nedkortat återspegling – man har dessutom på samma gång lyckats expandera hans universum ytterligare. Man får en betydligt starkare och klarare bild av Walter Gilmans helvetesplågor, och en rejäl djupdykning i Keziah Masons tidigare så dolda förflutna. Med vad som vid en första anblick ter sig vara så simpla medel, sång och musik, målar man upp en mardrömsliknande ljudbild som faktiskt lyckas väcka så väl emotionellt engagemang som empati hos åhöraren.

Mycket av detta får nog tillskrivas gänget från H.P. Lovecraft Historical Society som haft ett finger med i spelet redan från dess början. Med åratal av radiodramer i bagaget är det kanske inte så konstigt att de lyckats bemästra berättandets ädla konst, och fans av deras tidigare projekt kommer nog dessutom garanterat att känna igen såväl Andrew Leman som Sean Branney i det vägledande ramverket som för berättelsen framåt. Men lika mycket beröm måste nog ändå delas ut till svenska Polar Studios för den fantastiska sammansättningen och ljudmixningen. Lovecrafts Dreams in The Witch House har ju trots allt alltid varit en hänryckande berättelse, men det är med den fantastiska hårdrockens hjälp når som den faktiskt helt nya dimensioner.

Under alla mina år som recensent har jag aldrig någonsin delat ut ett perfekt betyg. Till stor del är det kanske sprunget ur min bestämda åsikt att det alltid torde finnas plats för förbättringar, men också för att begreppet ändå är så pass subjektivt. Det som får en man att få gåshud och mysrysningar längs ryggraden kanske inte alls rör upp samma känslostormar hos någon annan. Men, i det här fallet vågar jag faktiskt drista mig så långt som att säga följande: om du gillar Lovecraft, riktigt bra hårdrock och har en känsla för det dramatiska, så kommer du med allra största sannolikhet uppskatta Dreams in The Witch House – A Lovecraftian Rock Opera precis lika mycket som jag. Som en av de mest kompetenta, och kanske framförallt unika, omtolkningarna av Lovecrafts legendariska berättelse är skivan ett måste hos såväl hårdrockare som skräckfantaster.

Betyg: 9.5 av 10

— — —

Johan Axell; Frombeyond-redaktör

Still quiet here.sas