Star Trek Into Darkness (2013)

Star Trek Into Darkness
Action/Sci-fi, USA, 2013
Distributör:
Medverkande: Benedict Cumberbatch, Chris Pine, Zachary Quinto m.fl.
Längd: 134 minuter
Finns utgiven på svensk DVD och Bluray

— — —

into darknessDet fanns länge något av en oskriven regel när det kom till Star Trek. Under de populära tv-seriernas vanliga avsnitt löste besättningen oftast sina problem med diplomati och list, medan de under de mer högbudgeterade äventyren på den vita duken kunde ta ut svängarna lite mer med lasrar och explosioner. Detta gällde dock aldrig den ursprungliga serien, där kapten James T. Kirk, Mr. Spock och de andra ombord på Enterprise helst försökte undvika våld så långt det gick, oavsett format. Denna lilla detalj var något som verkade gå J.J. Abrams förbi när han 2009 valde att göra en slags reboot av franchisen. Med skakiga kameror, stuntfyllda actionsekvenser och en veritbal uppsjö av explosioner var det knappt att man kände igen Gene Roddenberrys en gång så fredsträvande framtidsvision. Resultatet var istället en platt och ofta oinspirerad actionfilm som medan den visserligen gjorde ett bra jobb som popcornrulle, mest lämnade den gamla seriens fans förvillande och otillfredsställda.

Into Darkness skulle dock komma att visa sig ha något mer av den anda som så berömt genomsyrade 60-talsserien, och är på sina ställen nästan ett kärleksbrev till såväl seriens skapare som dess fans – på gott och ont. Filmen är fylld av referenser till så väl klassiska avsnitt som några av seriens mest älskade filmer. Men det är också här filmen stöter på sitt största problem. Den gör nämligen inte alltid ett vidare bra jobb med sin balansgång mellan att hylla och oinspirerat kalkera.

Star Trek !nto Darkness Chris Pine Karl Urban

Det har gått en tid sen besättningens första äventyr tillsammans, och på många sätt har karaktärerna vuxit upp en aning. James T Kirk, spelad av Chris Pine, är inte fullt lika hetsig som i den första filmen, och Zachary Quinto börjar faktiskt närma sig något som skulle kunna liknas med Leonard Nemoys klassiska karaktär. Men allt är inte frid och fröjd i galaxen. Ett sedan länge dolt hot börjar göra sin närvaro känd när Federationens byggnader och anställda börjar utsättas för såväl sabotage som ren terrorism. Det visar sig snart vara en man vid namn Khan, här briljant porträtterad av Benedict Cumberbatch, som startat upp en personlig vendetta mot hela kåren. Med en imponerande vapenarsenal, och en ingående kunskap om Federationens alla hemligheter börjar Khan snart använda deras reglementen och säkerhetsåtgärder mot dem. Hur besegrar man egentligen någon som kan förutse alla dina drag, som vet hur du tänker, och som kan alla reglerna? Jo, man skickar ut den ende kaptenen som gjort sig känd för att bryta just sagda regler! Kampen mot Khan blir snart en mycket personlig sådan, och innan dagen är över kommer besättningen på Enterprise fått genomlidna några av sina svåraste prövningar hittills.

J.J. Abrams har alltså hämtat en stor del av sin inspiration från den kritikerrosade Wrath of Khan (1982)för sin uppföljare, och till största delen fungerar det faktiskt överraskande bra. Då man till skillnad mot originalet inte kunde förlita sig på att publiken redan sett det klassiska avsnittet Space Seed var man tvungen att ta till en del riktigt kreativa knep i manusförfattandet för att verkligen frammana en bild av hur stort hot Khan är mot besättningen. Och medan det förvisso finns en hel del logiska luckor i den briljante skurkens plan, så lyckas man faktiskt skapa en känsla av genuin spänning och förväntan. Valet av brittiske skådespelaren Cumberbatch ger dessutom verket en extra dimension, då hans känslolösa dialogleveranser och hatfyllda ögon gör att karaktären verkligen känns levande. Allt eftersom filmen pågår börjar man sedan dessutom se allt fler paralleller mellan Abrams nya tolkning av Star Trek-universumet och de klassiska avsnitt och filmer han baserat sin skapelse på.  Stundtals är det nästan som att uppleva ett slags eko från det förflutna som på något vis förkroppsligas i briljant HD med några av tids mest kompententa skådespelare. När det faktiskt fungerar, så är det nästan nog för att ge gåshud. Men tyvärr är inte Abrams knep att använda sig av nostalgi som en narrativ krycka helt utan problem.

Star Trek Into Darkness Enterprise

Det är förståeligt att man ville blida en del av de vredgade fansen genom att referera till franchisens mest älskade verk, men det är ändå svårt att komma undan från det faktum att det stundtals rimmar väldigt illa med vad Abrams först målade upp i Star Trek. Många gånger känns det väldigt malplacerat, och andra gånger bryter det helt mot vad som känns naturligt för karaktärerna.  Ett väldigt gott exempel på detta problem återfinns där man försökt fånga lite av andan från Wrath of Khans mest ikoniska scen.  Där det framkallade gåshud och rysningar längs ryggraden av att se kapten Kirk faktiskt förlora fattningen när Khan överlistat och mästrat honom i Wrath of Khan, så känns valet att återspegla scenen med Spock i fokus som ett något besynnerligt val. Medan originalet hade årtionden av en nästan alltid korrekt och samlad kapten att luta sig tillbaka på för effekt, så ägnade Abrams nästan hela den första filmen åt att cementera faktumet att den nye Spock inte är vidare emotionellt stabil. Ett gott Khan-vrål är förvisso alltid tillfredsställande att se, men scenen saknar helt det känslomässiga knytnävslag i magen som Abrams desperat försöker emulera. Det blir aldrig chockerande eller emotionellt engagerande att se Zachary Quinto bli förtvivlad eller våldsam, då man tidigare spenderat så mycket tid på att få publiken att förknippa honom med just dessa karaktärsdrag.

Star Trek Into Darkness Chris Pine Zachary Guinto

Bortsett från de klumpiga försöken att charma publiken med nostalgiska ekon, så får det dock erkännas att Star Trek Into Darkness faktiskt är en relativtkompetent film.  Medan det fortfarande är ett rent effektspektakel, med lite väl stort fokus på just action och våld, så börjar man faktiskt ana en regissör som förstår sig på sitt källmaterial i Abrams. Med kompentent regi och, det får väl erkännas, riktiga undersköna effekter så har han faktiskt lyckas leverera en relativt trogen uppdatering av Roddenberrys universum för en modern publik. Och medan Abrams omtolkning av Kirks och Khans tvestrid nog aldrig kommer att uppnå samma folkkära status som originalet, så är det ändå ett ganska gediget och medryckande rymdäventyr.

Betyg: 6.5 av 10

— — —

Johan Axell; Frombeyond-redaktör

 

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*