Festivitetssalongen (1965)

Festivitetssalongen
Regi: Stig Ossian Ericson
Drama/Thriller/Komedi, Sverige, 1965
Medverkande: Georg Rydeberg, Gösta Ekman, Allan Edwall, Lena Granhagen, Toivo Pawlo, Sigge Fürst
Distributör: Sandrews
Längd: 82 minuter
Ute på svensk DVD

– – –

Den unga fröken Blom (Lena Granhagen) är inhyst i vaktmästarbostaden till ett hus som rymmer en festivitetssalong. En orden som brukar husera i salongen har en dag hyrt denna för att ha en av sina vanliga tillställningar. Den skara av karaktärer som tillhör orden, däribland en läkare och en journalist, är alla betuttade i den vackra fröken. Hon har en särskilt dragningskraft som ensam kvinna i huset och alla männen slåss om hennes uppmärksamhet. I en sorts ritual erbjuder hon herrarna ett bad och en kopp kaffe, denna dag till en högt uppsatt överste (Toivo Pawlo) som nyligen kommit hem från Sydamerika. När hon efter en stund tittar till honom i badet är han död. Vaktmästaren (Georg Rydeberg) som snart hälsar på henne upptäcker detta, men gläds snarare än att förfäras av dödsfallet eftersom han själv har planerat att mörda majoren. Snart dyker dock den poliskommissarie upp som brukar tillhålla sig i huset och det hela utvecklar sig till en mordgåta. Vem dräpte egentligen översten?

Festivitetssalongen är regisserad av Stig Ossian Ericson. Hos Svensson är han nog mest känd för sin karaktär Fader Fouras i 90-talets Fångarna på fortet och som Sigurd i Göta Kanal (1981). Hans skådespelarregister är stort och han har medverkat i filmer såsom Hasse Alfredssons Ägget är löst! och Vilgot Sjömans Tabu. Hans eget filmskapande är dock digert, det här är hans enda regijobb. En verkligt udda regi ska tilläggas. Att genrebestämma filmen är svårt för att inte säga omöjligt. Anslaget skvallrar om ett nästan Bergmanskt kammardrama där vi blir serverade en lång dialogscen mellan journalisten (Gösta Ekman) och fröken Blom där han bedyrar henne sin kärlek. Kinematografin är koncentrerad till närbilder på ansikten, därav kammarspels-feelingen, och tempot är lågt. Lägg sedan till de föregående förtexterna som rullar till bilderna av en afrikansk stam som dansar i djungeln – i etnografisk dokumentär stil, och kontrasten är slående. För att inte säga förvirrande.

Men det blir konstigare. Efter den art house-doftande inledningen slår filmen över till att bli en deckare. Deckardragen utvecklas snart till att bli något av en fars. Det slås i dörrar och hissar, karaktärerna skriker med stora gester till varandra och det hela utmynnar i en slags förväxlingskomedi. Okej, det är kanske inte Stefan & Krister vi snackar men det drar åt det hållet, minus bondkomiken. Istället genomsyras filmen av en slags galghumor som gör det hela än mer schizofrent. Men grejen är att det funkar. Det är roligt, underhållande och stundtals faktiskt rätt så spännande. Man undrar ibland vad Erikcson gick på under inspelningen, för intrycket är allt annat än nyktert. På ett bra sätt! Dessutom är skådespelarinsatserna underbara och då särskilt från Rydeberg som är gudomlig i sin tolkning av den smått galne vaktmästaren.

Jag tror att många kan skrämmas av den regimässigt flyhänta approachen till filmen. Den speciella genreblandningen kan närmast liknas vid en häxbryggd som gemene man kanske inte helt kan förlika sig med. Men om man tar sig igenom det motstånd filmen uppvisar blir man rikligt belönad. Många scener är verkligen små guldkorn och när filmen var slut satt i alla fall jag med ett leende på läpparna.

Festivitetssalongen är definitivt en udda fågel inom den svenska filmografin. En frisk fläkt man gärna ser, inte minst för att påminna sig själv om att det faktiskt finns svenska filmer med en helt egen röst. Något som är svårt att finna i det nutida svenska filmklimatet som tyvärr mer och mer går mot en likriktning.

Betyg: 7 av 10

– – –

Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent

 

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*