Hanger
Skräck, 2009, Canada
Distributör: Dark Entertainment
Regi: Ryan Nicholson
Skådespelare: Debbie Rochon, Ronald Patrick Thompson, Dan Ellis m.fl.
Längd: 90 min
Finns på svensk dvd från 2011-05-11
— — —
Här erbjuds det sex och våld, och i den ordningen faktiskt. Den kanadensiska sminkeffektsnubben Ryan Nicholson fortsätter att med relativt små medel försöka göra så sjuk och vriden film som det bara är möjligt. Independentbolaget Tromas mera smaklösa och tarvliga titlar känns exempelvis som rena Fellini-filmerna i jämförelse med Nicholson krafsiga tillblivelser, och då syftar jag både på hans filmteknikiska kompetens och fullständiga estetiska taktlöshet. I Hanger har Nicholson tigit i från tårna och pressat in allt från stomisex till tampong-te och tvångsabort med stålklädhängare. Osmakligt är naturligtvis bara förnamnet.
Handlingen i Hanger sprätter igång när det höggravida fnasket Rose (spelad av den välbeprövade independentbruttan Debbie Rochon) hamnar i trubbel med sin överaggressiva hallick Leroy (Ronald Patrick Thompson). Rose har nämligen lyckats göra Leroy fly förbannad nu när hans guldfnask inte längre får in några kolor eftersom hon själv har en på magen. Inte ens Rose stamkund ”The John” (Dan Ellis) är villig att betala för hennes tjänster, men Leroy vet hur han ska råda bot på problemet. Med en stålklädhängare tillämpar han därför sina inte helt övertygande barnmorskekunskaper på Rose och hennes ofödda barn. Rose avlider av det brutala ingreppet men oväntat nog överlever den aborterade pojken. Han hittas av en utliggare i en sopcontainer som tar på sig att uppfostra den gravt fysiskt och mentalt deformerade pojken. ”Hanger” blir pojkens namn och på hans 18-årsdag dyker plötsligt den biologiska farsan ”The John” upp igen. Den tvivelaktiga fadersgestalten planerar nämligen att tillsammans med sin son utkräva en gruvlig hämnd på Leroy som precis avtjänat ett långt straff för mordet på Hangers mamma. Tills den dag då hämnden kan utföras så får den missbildade pojken jobba på en skrotgård tillsammans med några andra minst sagt suspekta karaktärer…
Som ni märker så är det en riktigt skruvad historia som levereras. Tromas Lloyd Kaufman blixtrar förbi i en poänglös liten biroll, och kanske är det just Tromatitlar som Street Trash (1987) som inspirerat Nicholson till Hangers rejält överdrivna serieridningsestetik. I stort sätt alla i filmen har nämligen karikatyrlika ansiktsproteser med allt från stora lösnäsor till knasiga tänder – så att ta Hangers mer grisiga inslag på allvar blir det aldrig riktigt tal om. Vilket faktiskt också är en de få positiva saker med detta hopkok.
Egentligen är grundidén med en hämnande missbildad kille och hans bindgalna farsa helt okej, problemet är att Nicholson inte håller sig till denna historia. Istället börjar han trycka in massa andra totalt ointressanta karaktärer som skuttar runt och beter sig allmänt perverst. Större delen av dialogen förs exempelvis av Hangers utvecklingsstörda rumskamrat Russel, en figur som spelas av en talanglös fjant vid namn Wade Gibb som omedelbart borde förläggas med livslångt skådespelarförbud. Större delen av filmen springer supertråkiga Russel runt med Hanger i hasorna och bråkar sporadiskt med skrotgårdens egen mobbare Phil (Alastair Gamble) som sedan söver ner och våldför sig på det missbildade radarparet . Denna är en i raden av händelser som inte på det minsta sätt driver handlingen framåt utan som bara har klämts in så Nicholson ska få göra någon snaskigt scen som han klurat ut någon sen kväll på pojkrummet. Med andra ord är manusarbetet så uselt att jag skäms på hela Kanadas vägnar. Porrfilmsmanus är i regel svårare att genomskåda än såhär. Jag skulle heller inte bli det minsta förvånad om det visade sig att det var just porrfilm som Nicholson har gluttat mest på. För när det kommer till ämnen som dramaturgi och kamerateknik verkar han inte ha snappat upp mycket genom åren. Att storyn är tunn är ju en sak men att kameraarbetet vid vissa tillfällen är så otroligt statiskt att karaktärerna faktiskt knallar ut ur bilden är nära på häpnadsväckande uselt.
Visst finns det några hyfsat fungerande specialeffekter i Hanger, men desto fler totalt katastrofala. Detta tycker jag är lite konstigt då just makeup och specialeffektspyssel lär vara Nicholsons huvudsakliga yrke. Det blir dessutom rejält långtråkigt mellan effekterna och inte blir det mer underhållande av den fantastiskt usla dialogen där alla skådespelarna konsekvent försöker svära och pressa in så många sexuella antydningar som de bara orkar. Här når vi också fram till pudelns genomruttna kärna. Jag syftar då på den grovt pornografiska underton som hela tiden finns i Hanger. Könsorgan exponeras lite titt som tätt och onaniscener och annan oanständighet pressas in i vad jag förmodar är försök att chocka oss stackars åskådare. Blir man chockad? Nope, inte det minsta. Istället känner man bara en djupgående lust att spöa dagsljuset ur den talanglösa pornografen Ryan Nicholson och hans filmcrew. Är det känslor han vill väcka så har han lyckats. Jag blir rejält irriterad på detta menlösa slöseri med filmmediet.
Det finns ingen större anledning att försöka sig på några speciellt djupgående analyser av skitfilmen Hanger, det förtjänar varken filmen eller klåparen Ryan Nicholson. Den kanadensiska skräckscenen har länge varit både innovativ och otäck och fyllts med kontroversiell energi av herrar som Bob Clark, David Cronenberg, John Fawsett, Maurice Devereaux samt den småtokige Karim Hussain. Till dessa namn bör absolut inte oduglingen Ryan Nicholson nämnas. Jag skulle också bli djupt tillfredställd om både Nicholson och merparten av filmens skådespelare på livstid spärras in på den skrotgård där stora delar av Hanger utspelar sig. Ni som av någon outgrundlig anledning har gillat Nicholson tidigare filmer Torched (2004), Live Feed (2006) , och Gutterballs (2008) kommer förmodligen bortse från denna varningstext och se filmen i alla fall. Men för er som hittills klarat era hornhinnor från besudling av Ryan Nicholsons pinsamheter kan jag bara informera att Hanger är ungefär lika underhållande som en överkörd kattunge. Kort och gott fortsätter Nicholson bevisa att han är en kanadick med betoning på DICK.
Betyg: 1,5 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson: FromBeyond-redaktör