Torched (2004)

Torched

Exploitation, Canada, 2004

Distributör: Dark Entertainment

Regi: Ryan Nicholson

Manus: Vince D’Amato

Medverkande: Michelle Boback, Ryan Haneman, Tamara Pender mfl.

Längd: 45 minuter

Finns på svensk dvd från : 2011-05-11

– – –

Filmer som kretsar kring ett våldtäktsoffer och den hämnd som följer har ofta kommit att kallas för “rape/revenge”-film, ett logiskt val om man ser till filmernas innehåll. Denna subgenre brukar ofta sägas sträcka sig tillbaka till ingen mindre än Ingmar Bergman’s Jungfrukällan (1960), som av många ses som en slags ursprungsfilm till det som följde. Den första grövre skildringen av våldtäkt och hämnd på film stod dock Wes Craven för i och med hans kultklassiker Last House on the Left (1972), som inte bara var början på hans karriär, utan i princip början på en ny filmgenre också. Ämnet är, föga förvånande, något ständigt kontroversiellt och upprörande, så det är inte konstigt att dessa filmer levt kvar ända sen 70-talet. Ryan Nicholson, som har gjort sig ett namn inom mindre kretsar för sina våldsamma filmer har även han provat på genren.

I Torched (2004) står den unga sjuksköterskan Dianne i fokus. När hon en dag ska lämna sitt hem blir hon plötsligt överfallen och våldtagen. Skärrad av händelsen stannar hon hemma, för att dagen efter återigen bli utsatt för våldtäktsförsök under natten. Då lyckas hon dock oskadliggöra våldtäktsmannen för att sedan ha honom som fånge i sitt hem. Det som följer är en brutal hämnd, där Deanne inte tvekar på att utsätta mannen för extrem fysisk smärta, bland annat med hjälp av en blåslampa. Samtidigt träffar Dianne en granne som hon inleder ett förhållande med, men det visar sig att alla som befinner sig i Diannes närhet är utsatta för livsfara, då hennes mentala stabilitet kollapsar mer dag för dag.

Min erfarenhet av Ryan Nicholson är allt annat än positiv. Nu har jag förvisso endast sett en tidigare film av denne kanadensare, den vedervärdiga Gutterballs (2008), men den upplevelsen var allt annat än rolig. Jag hade därför inte några direkt högt ställda förväntningar inför herr Nicholsons debutfilm, och tragiskt nog visade sig detta vara ett klokt drag från min sida. Jag förstår regissörens ambition och vilja att göra modern exploitationfilm, och det ska väl berömmas, men tyvärr saknas all form av talang här. Torched blir en i slutändan meningslös film som egentligen inte bjuder på något nytt, förutom att man får se  vad en blåslampa kan göra med ett manligt könsorgan.

Vad är då felet med filmen? Tyvärr allt för mycket. Till att börja med har vi fotot, som givetvis inte är av den roligaste kvaliten, vilket gör att filmen blir ful och således jobbigare att titta på. Skådespeleriet är under all kritik, där huvudrollsinnehavaren spelar över så att det blir jobbigt att titta på i vissa scener. Man känner knappast någon sympati för henne och hennes gärningar eftersom hon aldrig framstår som någon man tycker synd om. Det filmen lyckas bäst med är dess gorescener, som i vissa stunder faktiskt ser lite okej ut, synd då bara att man valt att dra ut på en viss scen som involverar en penis så långt man bara kan. Jag är inte kräsmagad och jag tackar heller inte nej till en god dos blodstänk på film, men när man gör scenen så långdragen som det görs här blir det bara tröttsamt och äckeleffekten uteblir totalt.

Jag kan förstå att Nicholsons mål är att chockera och provocera, något han aldrig lyckas med eftersom att det hela är så dåligt utfört. Jag vet inte om det ligger i bristen på budget eller om regissören helt enkelt saknar det som krävs för att lyckas göra en bra film. Det känns tråkigt att behöva såga filmen så hårt, men i mina ögon finns det tyvärr inget som är värt att hämta här, det hela utmynnar mest i en axelryckning. Synd att en så ambitiös regissör inte kan göra bra film, men om han gör det är jag den förste som gladeligen blir motbevisad med ett leende på läpparna.

Betyg: 1,5 av 10

– – –

David Larsson: Frombeyond-redaktör