Horn (2010)

Horn (Originaltitel: Horns)

Skönlitteratur, USA, 2010, Bra Böcker 2011

Författare: Joe Hill

Språk: Svenska, originalspråket är engelska

Översättare: Gabriel Setterborg

436 sidor

Finns att köpa genom svenska återförsäljare sedan 2011

— — —

Väljer man att bli författare kan det inte vara världens enklaste sak att vara son till Stephen King, mannen som i princip alla vet vem det är, oavsett om man läst honom eller inte. Joe Hill har en tuff uppgift framför sig med sitt karriärval, då han definitivt har en far som är svår att toppa. Det var nog delvis därför han valde att gå under namnet Joe Hill och inte avslöja sitt ursprung när han kom med sin debutroman En Hjärtformad Ask (2007), som bevisligen var en lyckad roman, då den vann skräcklitteraturens finaste pris i form av en Bram Stoker Award. När Hill återigen ger ut en roman är det upp till bevis om han hade nybörjartur, eller om han faktiskt är en författare att räkna med.

I Horn (2010) vaknar Ignatius Perrish, kallad Ig, upp efter en blöt natt och märker att det har växt horn ur pannan på honom. Han blir givetvis skräckslagen och chockad över det bizarra i situationen. Han har haft ett tufft år, då hans flickvän blev våldtagen och mördad ett år tidigare, och det var Ig som blev den huvudmisstänkte för mordet. När han konfronterar folk verkar ingen reagera på att han har horn i pannan, och samtidigt berättar de helt öppensinnigt och ärligt om vad de egentligen tycker om honom, och när han får fysisk kontakt med någon ser han deras allra mörkaste inre hemligheter framför sig. Snart får han reda på information om flickvännens död som han inte hört om innan, vilket leder till avslöjanden som visar att människor inte alltid är som de verkar vara på ytan…

Jag väljer att bortse från att Hill är son till den störste skräckförfattaren genom tidigare, då jag via hans tidigare litterära bedrifter fått det bevisat för mig att han är duktig på det han gör. Själva idén bakom Horn framstod till en början inte som den mest intressanta i mina ögon, det verkade snarare vara en rätt tunn intrig, vilket visade sig vara fel när jag väl börjat komma in i boken. Boken berättas i nutid och genom tillbakablickar, där man får se hur Ig träffade sin flickvän Merrin och sin bäste vän Lee. På så sätt ger Hill läsaren mer bakgrund till karaktärerna och man får definitivt mer sympati för dom och de blir betydligt intressantare än om författaren struntat i att ge oss tillbakablickarna. De förstärker resten av berättelsen och gör den till en mer omtumlande upplevelse.

När jag läser Horn kan jag tycka att det egentligen är fel att kalla den en skräckroman, då den mer lutar åt att vara en dramatisk berättelse med övernaturliga inslag. Det är ett smart drag av Hill att skriva sin bok på detta sätt, då det är i människoskildringarna som jag tycker hans främsta litterära styrka kommer fram, något jag även upplevt i hans novellsamling Vålnader, där det är de minst läskiga novellerna som är de bästa. Tillbakablickarna i den här boken, som förtäljer om Ig och Merrins blomstrande kärlek är bland det mest hjärtskärande jag läst, särskilt om man har i åtanke hur det faktiskt kommer att gå för det unga paret senare. På så sätt blir Horn en roman starkt tyngd av en sorgfull stämning som snarare berör än skrämmer. När det sedan avslöjas detaljer om karaktärer man åtminstone gillat till en viss del, som istället gör dom till komplett avskyvärda människor, blir bokens effekt bara starkare och man börjar känna ännu mer sympati för Ig och det han tvingas gå igenom.

Att skriva en bok om en man som vaknar upp med ett par horn i pannan kräver sina förklaringar, och det innebär även risker att dessa förklaringar framstår som fåniga. Många gånger har man blivit besviken över hur en bok knyts ihop i slutet, där det känns som att författaren helt enkelt inte får till det så bra som man hoppats på. Lyckligtvis begår Hill inte detta misstag, utan han lyckas med konststycket attt knyta ihop sin berättelse på ett bra sätt, och jag tycker definitivt att han ger läsaren en god anledning till varför Ig Perrish vaknar upp med ett par horn. Gällande bokens övernaturliga inslag så växer dessa ju mer boken går, vilket går ihop väldigt bra med hur berättelsen utvecklas, vilket gör att det aldrig blir ansträngt eller löjligt.

Enkelt sett kan man se Horn som en kärlekshistoria med grava komplikationer, där en man ges chans att hämnas sin älskades orättvisa död. Genom att krydda detta med diverse övernaturligheter har Joe Hill skapat en unik roman som ännu mer än tidigare visar att han är en författare att räkna med, och någon som definitivt har talang nog att nå upp till den nivå hans far stundtals gjort. Horn kanske inte var vad jag väntat mig riktigt, den var framför allt en betydligt mer tragisk berättelse som ibland var jobbig att läsa med all dess sorg. Samtidigt är det en på många sätt vacker bok, särskilt i tillbakablickarna, där Hill visar att han besitter en fenomenal förmåga att skriva om kärlek på ett både trovärdigt och rörande sätt. Ju längre in i berättelsen man kommer, desto mer engagerande blir den, och när den väl tar slut är det med en viss suck av lättnad man lägger ifrån sig boken, av handlingsavslöjande anledningar jag inte tänker avslöja här. Hill har lyckats skapa en fantastisk bok som jag kommer att bära med mig under en lång stund, och som helt klart är värd mer än ett återbesök. För alla er som tvivlar på att talang kan gå i arv bör ta del av Horn, som kanske mer än något annat står som ett bevis för att det nog kan vara ärftligt trots allt.

Betyg: 8,5 av 10

– – –

David Larsson: Frombeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*