Weapons
Genre: Skräck
År: 2025
Land: USA
Regi: Zach Cregger
Skådespelare: Julia Garner, Josh Brolin, Alden Ehrenreich, Amy Madigan m.fl.
Längd: 125 minuter
Betyg: 4 av 10
På senare tid har vi välsignats med exempel på hur sinnrikt och smart
utformad marknadsföring kan skapa närmast masspsykos inför filmpremiärer. Longlegs (Osgood Perkins, 2024) är ett givet exempel, Smile (Parker Finn, 2022) likaså och nu även Weapons. Teasers, posters och trailers har sett oerhört bra ut. Förväntningarna hos undertecknad har således varit mycket höga.
Weapons inleds med att 17 barn från samma klass försvinner från sina hem klockan 2:17 på natten. De syns på övervakningsfilmer springa genom amerikansk suburbia med armarna utsträckta som flygplan. Dagen efter är bara ett barn, Alex (Cary Christopher) på plats i klassrummet och läraren Justine (Julia Garner) blir i stadens ögon den huvudmisstänkte för övriga barns försvinnande. Archer (Josh Brolin), pappa till ett av de försvunna barnen, börjar nysta i mysteriet.
Så, vad har vi här? Weapons berättas växelvis genom ett antal karaktärer, Justine (läraren), Marcus (rektor), Archer (pappa), James (missbrukare), Paul (polis), och Alex (barnet). Ett av filmens mest framträdande problem är dock karaktärerna genom vilken filmen skildras. Justine dras med en så enerverande framtoning att jag hoppas att hon ska tas av daga av den stereotypt inskränkta amerikanska småstadsmobben. Rektorn Marcus erbjuder såväl pondus som värme och fungerar nog bäst av alla karaktärer; en fast punkt rotad i något verkligt och konkret. Polisen Paul är en blandning av genrens alla handfallna och inkompetenta filmsnutar (tänk Dewey i Scream). Han har dock fått en mustasch så att vi ska förstå att han är en reko kille. Han hänger även med läraren Justine, men inget intressant kommer ur deras vänsterprassel. Archer får man väl ändå säga fungerar, men inte ens stabile Josh Brolin lyckas blåsa något vidare liv i karaktären. James är tänkt att fungera som någon slags comic relief men det blir inte bättre än ett ABC-skådespeleri med pundarklyschor. När filmen äntligen fokuserar på Alex så återvänder den till själva mysteriet – navet kring vilken filmen är tänkt att kretsa.
Och här har vi ytterligare en av filmens svagheter. Mysteriet – som grundidé – är mycket god och hade kunnat fungera som såväl katalysator som motor för att driva filmen framåt. Men i stället överges nästan mysteriet omgående för att fokusera på ovan nämnda karaktärsskildring. Sättet på vilket mysteriet med de springande barnen är presenterat lämnar också mycket att önska. Musikvalet är helt off, o-charmigt självmedvetet, och drar mig ur filmen per omgående. Som visuell idé är den ju strålande vilket också förklarar varför man tryckt så hårt på den i marknadsföringen av filmen. Hur tröttsamt det än kan bli med polisutredningsfilmer hade jag ändå föredragit ett sådant manus. Där hade Josh Brolin som polis kunnat sitta i mörka rum och spola fram och tillbaka övervakningsfilmer i bästa Sinister-anda.
Ett sista stort problem med filmen är humorn, vilken i mitt tycke framstår ungefär lika rolig som en skuren emulsion är aptitlig. Vissa scener dras ut i vad som känns som en evighet i värsta Family Guy-anda. Här är det ofta oklart om filmen avser vara rolig eller om det är ofrivilligt. Några scener påminner närmast om Benny Hill. Här är det framför allt ovissheten som stressar mitt arma skräckfilmshjärta.
Finns här något att glädjas åt? Jadå, men det är detaljer, eller snarare anomalier. Några scener är riktigt ruskiga och röjer en regissör med öga för det sublimt fasansfulla. Vi får titta länge och väl in i mörka dörröppningar och vänta på att något ska hända. Kameran väjer inte undan och vi får undra vad det är vi egentligen tittar på. Mästerligt! Filmen lutar sig dock för ofta åt lata jumpscares men de är – oavsett vad man tycker om företeelsen – välgjorda och gör sitt jobb väl. Filmens bästa scen och skådespeleri består dock av en enda replik av Melizza Ponzio, som spelar Brolins fru. Brolin ligger apatisk i sin försvunna sons säng och verkar ha tillbringat natten där. Hans fru stannar vid dörröppningen och säger ”I’m going to work” och lyckas med ett enda tonfall gestalta den avgrund som kommer av att man inte orkar finnas för varandra i en fasansfull sorg. Här finns ensamhet, hopplöshet men också ett förakt inför hur Josh Brolins karaktär övergivit sin fru genom en reträtt in i tystnadens exil.
Weapons har fått ett starkt mottagande och uppskattas av såväl kritiker som skräckentusiaster och framstår inte alls som samma slags vattendelare som Longlegs utgjorde – vilken i mitt tycke var en långt bättre film, trots att även den var en besvikelse. För mig framstår Weapons som en ohelig förening av ovan nämnda Sinister och Benny Hill. Och jag är inte förtjust i någon av dessa.
— — —
Michael von Horn