Meny Stäng

The Sentinel (1977)

The Sentinel
Skräck, USA, 1977
Regi: Michael Winner
Skådespelare: Cristina Raines, Chris Sarandon, Eli Wallach, Christopher Walken mfl.
Längd: 92 minuter
Betyg: 7 av 10


Emellanåt, fast inte särskilt ofta, har jag stött på uttrycket att *den* eller *den* filmen är en kusin till *en annan film* – ett exempel var för många många år sedan när uppföljaren till Austin Powers skulle ha premiär och en recensent dementerade att Austin Powers inte alls är (till skillnad från vad många andra hävdar) en parodi på James Bond, utan istället en kusin till agent-spoofen som kom i kölvattnet av Bond-filmerna på 60- och 70-talet. Det är en väldigt intressant term och nu, 2021, får jag för första gången tillfället att skriva om en annan kusin. I det här fallet rör sig om en kusin till filmen Rosemary’s baby (alltså inte själva bebisens) som hade premiär 1977 och möttes av minst sagt blandad kritik. Att författaren Jeffrey Konvitz, som skrivit romanen filmen bygger på, redan från dag ett öppet ställde sig vacklande till filmatiseringen är inte heller ett särskilt gott tecken. Enligt honom hade regissören Michael Winner (som tidigare bland annat gjort Death Wish) sagt att han ”älskade boken och skulle göra filmatiseringen så skräckinjagande och äcklig att folk kommer svimma i biografsalongerna.” Detta på en roman som är mer av en klassisk spökhistoria.

The Sentinel öppnar med en typisk prolog som man känner igen från till exempel Exorcisten; en mystisk, helig plats i en exotisk världsdel (här är det Sydeuropa) där några till åldern komna katolska präster samlats i ett kloster för att prata om sådant som katolska präster brukar prata om i skräckfilmer. Självklart avslutas prologen nästan lika snabbt och gåtfullt som den började och med ett klipp hamnar vi direkt i New York City där resten av filmen kommer utspela sig. Innan vi hunnit fundera över de där gamla prästernas koppling träffar vi på ett gäng tjusiga modeller i en grönskande Central Park där en exklusiv modefotografering pågår – en av fotograferna är en ung Jeff Goldblum som märkligt nog har blivit dubbad av någon annan(?!). En av modellerna är filmens huvudperson Alison Parker som spelas av Cristina Raines. Alison är en ung kvinna som man inte kan säga annat än att det går bra för i livet. Hon har skönhet, framgång, ett välbetalt jobb, och en stilig (men oerhört träig) pojkvän vid namn Michael Lerman. Han är advokat, felfritt klädd i tredelad kostym med en lika felfri Errol Flynn-mustasch och spelas av Chris Sarandon som för de flesta genre-fans kanske är mest känd som vampyrgrannen i Fright Night (1985). Det här är något som jag tycker är väldigt kul när man ser filmen; att det dyker upp en hel del kända ansikten under filmens gång – varav vissa inte var särskilt kända 1977.

Vad sjuttsingen är det katten släpat in?

Michael vill mest av allt flytta ihop med Alison och gifta sig, men hon känner sig inte redo. Hon vill först och främst bo i en egen lägenhet, eftersom hon vill se så att hon klarar sig själv – men också för att hon är tveksam till Michaels insisterande om äktenskap. Ett annat argument till att hon är försiktig är för att Michael varit änkling de senaste två åren och att han kanske, kanske inte, hade något med sin frus bortgång att göra (lite som Brad Pitt i Once upon a time in Hollywood – minus all charm och karisma). Alison får korn på en schysst våning i Brooklyn som hon tittar på och när hyresvärden (spelad av den klassiska Hollywoodstjärnan Ava Gardner) erbjuder henne på stående fot att sänka månadshyran från fem till fyrahundra dollar kan Alison inte göra annat än slå till. Vem kan klandra henne? Det är en stor och luftig våning i ett brunt tegelhus på fem våningar med tjusig panoramautsikt.

Vad skulle kunna gå fel?

Kanske redan ute på trottoaren efter visningen, där Alison får syn på något märkligt i ett av fönstren på femte våningen. Något som ser ut som en person som bara sitter och stirrar ut i tomma luften. Hyresvärden förklarar att det är en senil präst och att han alltid sitter där… och att han dessutom är blind som en fladdermus. Alison rycker på axlarna, flyttar in i lägenheten och innan någon ens hinner säga ”Rosemarys bebis” knackar det på dörren och grannen Charles Chazen (Burges Meredith, aka Pingvinen i den gamla Batman tv-serien) bjuder in sig själv och är über-trevlig, skojig och behagfull trots ett djävulskt flin som mer tycks vilja nynna ”Please allow me to introduce myself I’m a man of wealth and taste.” Och sedan börjar det hända märkliga saker i det där tegelhuset…

Både Christopher Walken och Eli Wallach föredrog rejäla slipsar som också kunde användas som handdukar.
Både Christopher Walken och Eli Wallach föredrog rejäla slipsar som också kunde användas som handdukar.

The Sentinel slarvar inte med ingredienserna på en välbakad film om ”djävulsk besatthet.” Den har en kvinnlig hjältinna som hamnar i en ny situation som är främmande för henne – som påverkar henne negativt till den grad att både hon och omgivningen tror att hon tappar förståndet. Trevliga, på gränsen till enerverande grannar som uppenbart ruvar på mörka hemligheter. Religiösa symboler och undertoner, särskilt den att ha tappat tron som kanske bör återfås snarast möjligt – framförallt om det kan gynna världens katoliker. Och förstås… läskiga scener som stötvis valsar i gränslandet mellan klassisk skräck och mardrömslika chockeffekter. Regissören Michael Winner menade allvar med sitt löfte – och när den mysige grannen kallar in sina mindre mysiga undersåtar från andra sidan blir det riktigt ruggigt. Särskilt med tanke på de minst sagt speciella personerna som spelar dem. Ett kreativt drag från regissörens sida (Tod Browning hade varit stolt som en påfågel) som sparade en massa utgifter på smink och make-up, men som ledde till att han fick utstå massiv kritik för detta (precis som Browning fick 45 år tidigare). Känsliga (och lättkränkta) tittare bör härmed förvarnas…

I det stora hela är The Sentinel en sevärd skräckfilm. Inte i klass med sina mer kända kusiner som Rosemary´s Baby och Exorcisten, men väl värd en titt. Som en intressant kuriosa kan jag nämna att soundtracket är komponerat av Gil Mellé, som gjort ett bra jobb (med bland annat några vassa Bernard Herrmann-stråkar) trots den något otacksamma uppgiften att ersätta John Williams. Maestron Williams tvingades nämligen backa ur eftersom han var fullt upptagen med att tonsätta en ny science fiction-film av en ung man som för tidpunkten var mest känd för att ha regisserat American Graffiti (Sista natten med gänget) fyra år tidigare…


Roger Möller

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *