Halloween Ends
Slasher
Regi: David Gordon Green
Skådespelare: Jamie Lee Curtis, Andi Matichak, Rohan Campbell mfl.
Längd: 111 minuter
Betyg: 1 av 10
Så kom den då, den sista delen i trilogin av Halloween-filmer regisserade av David Gordon Green,
som tillsammans med Danny McBride också skrivit alla tre. Vi kan börja med det snällaste som finns att säga om Halloween Ends: Den är inte riktigt lika usel som Halloween Kills. Såja, då var det avklarat!
Green/McBrides Halloweenfilmer får mig att tänka på konspirationsteoretikern David Icke, ni vet han som menar att samhällets elit egentligen är förklädda rymdödlor. Han är nog något på spåret ändå. För inte kan verkliga människor, som levt med andra verkliga människor, skriva så ologiska karaktärer och onaturlig dialog som här? Alla som tycker att karaktärernas reaktioner (eller icke-reaktioner) i de här filmerna känns realistiska, logiska och naturliga; håll er borta från mig, förbannade rymdödlor!
Sen har vi det här med Laurie Strode. Varenda en av de här tre filmerna har marknadsförts som att handla om Michael Myers och Laurie (Jamie Lee Curtis). Inte en enda av dem gör det. Laurie är en bifigur medan hennes barnbarn Allyson (Andi Matichak) spelar det närmaste man kommer en huvudroll här. Det är svårt att avgöra eftersom det hela tiden introduceras nya karaktärer utan relevans och kontinuitet. Eller logik. Jävlar vad jag saknar logik ibland!
Halloween (2018) hade sina brister, och de var ganska stora, men den kändes i alla fall som en någorlunda färdig film. Halloween Ends – liksom Halloween Kills –tycks bestå av lösryckta scener och händelser, hjälpligt sammanfogade med kladdigt skolklister, utan hänsyn till petitesser som sammanhang och kontinuitet. För att verkligen förklara vilken urbota dum Halloween Ends är, måste jag nog redogöra för hela den övergripande ”handlingen”. Den som vill slippa spoilers kan således sluta läsa här, för nedan avslöjar jag även slutet. Filmen utspelar sig några år efter Halloween och Halloween Kills. Michael Myers bor i ett kloakrör och dödar mest litegrann för husbehov. Men så stöter han på Corey (Rohan Campbell), som något år tidigare råkat döda barnet han satt barnvakt för. Michael Myers, som nu kan läsa tankar, ser uppenbarligen potential i den unge grabben och låter honom gå. Sa jag att Michael Myers är tankeläsare?
Corey, som börjat dejta Allyson, inleder sin egen mordvåg där han får god hjälp av sin nya vän Michael. Allyson tycks vara okej med detta. Men det är inte Laurie. Hon ser i Coreys ögon att han har blivit ond (ja, precis så går det faktiskt till), och måste nu sätta stopp för både mordvåg och förhållande. När Michael och Corey slutligen är döda sluter hela Haddonfield plötsligt upp i en parad genom staden, en parad i vilken Michaels lik körs till sin slutliga vila i en metallkross – allt under polisens överinseende. Själv är jag vid det här laget på den nivå av vansinne och frustration att jag fantiserar om att kasta ner David Gordon Green och Danny McBride i samma kross, vansinnigt skrikande ”evil dies tonight!”.
Det här är, utan minsta tvekan, den näst sämsta av samtliga tretton Halloweenfilmer, överträffad endast av Halloween Kills. ”Men hur bra och logisk är Halloween 6: The Curse of Michael Myers (1995) då?” kan jag redan höra någon messerschmidt pipa. Mitt svar på det är att den filmen hade en budget på cirka hälften av Halloween Ends (inflation medräknat), och utgav sig heller inte för att vara något den inte är. Möjligen hade jag också varit marginellt snällare mot Green/McBrides uppkastningar om de inte hade marknadsförts som någon sorts slasherfilmens prestigeprojekt.
Någon som har Rob Zombies kontaktuppgifter? Jag skulle vilja be honom om ursäkt för allt ont jag sagt om Halloween (2007) och Halloween II (2009).
– – –
Robert Wettersten