Vad vill denna film egentligen säga? Ska man skratta eller bli chockad eller vadå?
”Slime City” är en stökig, rolig, geggig skräckstänkare från det ljuva 80-talet och för egen del kommer den att bli återkommande tittning med jämna mellanrum.
Med starka skådespelarinsatser och en spänning som inte bygger på explosioner eller våld blir det här en undergång värd att besöka och bli berörd av.
The Damned-dokumentären är en bra musikdokumentär, inte fantastisk, men har man intresse av punkmusik, eller bara gillar musikdokumentärer, och vill slippa höra samma gamla bandfakta och punkfakta rapas igen är den absolut värd att se.
I grunden finns en svärta som avhandlar sexuellt trauma så väl som smärtsam sorg men stämningen blir trots detta varken drabbande eller särskilt spännande.
Här har vi ett exempel på att det inte alltid behövs slås på med stora trumman för att skrämmas och att det faktiskt räcker med bra manus, bra regi och bra skådespelare för att man ska sitta fastnaglad i biofåtöljen.
Säsong 1 av ”Ash Vs Evil Dead” är underhållande för stunden. Men jag tror inte att denna serie kommer ha i närheten av samma livslängd som filmerna.
Ska man ha en riktig rökare till kväll med popcorn, blask och rullar så passar ”Pieces” som handen i mördarens svarta handske. Det är naket, våldsamt, ganska basic story, red herrings så det luktar fisk i hela närområdet, ologiskt och ett skådespeleri som lämnar mycket att önska.. och jag älskar…
”Roar” verkligen är en filmupplevelse utöver det vanliga. Den är hysteriskt rolig, galet underhållande och trots att det krävdes en hel del stygn på vägen så är jag väldigt glad att denna vansinniga film faktiskt mot alla odds blev färdigställd.
”Kolossen På Rhodos” är bra. Den är storslagen, välgjord och spännande. Slutscenen är helt vansinnig och jag kan bara lyfta på hatten inför att detta är Sergio Leones första film.