”The Search For Weng Weng” är en underhållande och stundtals gripande dokumentär, och jag tycker det känns bra att Weng Weng får lite upprättelse och uppmärksamhet på bredare front än innan. Den är inte den snyggaste eller mest kreativt klippta dokumentären, men innehållet är så starkt att det inte gör…
”Worry Dolls” är inte dålig direkt, den är bara inte så intressant eller spännande. Känns som en sådan där rulle man plockar upp om ett tag igen för framsidan ser fräck ut, men helt glömt bort att man redan sett.
”Bodom” ett fantastiskt stiligt stycke spelfilm. Det är dock inte så pass övervälvande att man helt glömmer vad som faktiskt händer i filmen, och här är det dessvärre lite mindre genomtänkt.
Vad vill denna film egentligen säga? Ska man skratta eller bli chockad eller vadå?
”Slime City” är en stökig, rolig, geggig skräckstänkare från det ljuva 80-talet och för egen del kommer den att bli återkommande tittning med jämna mellanrum.
Med starka skådespelarinsatser och en spänning som inte bygger på explosioner eller våld blir det här en undergång värd att besöka och bli berörd av.
The Damned-dokumentären är en bra musikdokumentär, inte fantastisk, men har man intresse av punkmusik, eller bara gillar musikdokumentärer, och vill slippa höra samma gamla bandfakta och punkfakta rapas igen är den absolut värd att se.
I grunden finns en svärta som avhandlar sexuellt trauma så väl som smärtsam sorg men stämningen blir trots detta varken drabbande eller särskilt spännande.
Här har vi ett exempel på att det inte alltid behövs slås på med stora trumman för att skrämmas och att det faktiskt räcker med bra manus, bra regi och bra skådespelare för att man ska sitta fastnaglad i biofåtöljen.
Ska man ha en riktig rökare till kväll med popcorn, blask och rullar så passar ”Pieces” som handen i mördarens svarta handske. Det är naket, våldsamt, ganska basic story, red herrings så det luktar fisk i hela närområdet, ologiskt och ett skådespeleri som lämnar mycket att önska.. och jag älskar…