Don’t Breathe 2
Genre: Action/thriller
Land: USA/Serbien
Regi: Rogo Sayagues
Medverkande: Stephen Lang, Madelyn Grace, Brendan Sexton III mfl
Längd: 98 min
Betyg: 4 av 10
Moralisk tvetydighet känns uppfriskande i en tid där allt och alla ska bedömas utifrån ständigt skiftande regler, och där minsta felsteg kan leda till tjära och fjäder. Därför kan det tyckas modigt att Don’t Breathe 2 gör Stephen Langs Norman Nordstrom/”The blind man” till det närmaste en hjälte filmen har. Med allt man vet om honom från Fede Alvarez Don’t Breathe (2016), är det knappast en enkel uppgift regissören (och medförfattaren till både original och uppföljare) Rodo Sayagues tar på sig.
Lyckas han då? ”Nja”, skulle jag säga. När Nordstrom sätts mot ett gäng skurkar som hämtade från en Charles Bronson-film, är det svårt att känna att man bryr sig nämnvärt om vem av alla as som vinner. Flickan i handlingens centrum är dessutom alltför ytligt porträtterad för att man ska engagera sig för henne.
Trodde du att en blind man var ett enkelt byte? Då har du inte träffat Nordstrom…
”Suspension of disbelief” är en term som betyder ungefär ”att stänga av sin misstro”, att man som filmpublik går med på att en viss uppsättning regler gäller i en film, som inte gäller i verkligheten. Att Stålmannen kan flyga, att det finns alver och orker, att Tom Cruise är snygg osv. I Don’t Breathe behövde man köpa att den blinde mannen besatt närmast övermänskliga förmågor. Det gick eftersom berättelsen var förlagd till mannens eget hem, en plats där han hade fördelar gentemot sina motståndare. Den här gången lämnar berättelsen mannens hem och utspelar sig på skurkarnas hemmaplan, vilket gör det alltför svårt att köpa hans övertag.
Don’t Breathe 2 är snygg och välgjord, men det räcker sällan för att ensamt rädda en film. Vill du se en våldsam film med en blind huvudkaraktär, se klassiska spaghettiwestern Blindman (Ferdinando Baldi, 1971) med Tony Anthony och Ringo Starr istället.
Robert Wettersten